Hästpojkens ångest blir plågsamt verklig
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-04
BORLÄNGE. Vissa fula ankungar ska helst inte bli svanar. De är vackrare utan förvandling.
Med senaste albumet, en av vårens mest lysande svenska popskivor, har Hästpojken blivit Håkan Hellströms mörka lillebror fullt ut. En bastard. Lite skevare, smutsigare och mer apart, men med samma själ.
De delar svärtan men när Hellström blandar sina mest smärtsamma sånger med karnevaleufori på scen låter Martin Elisson bli. Han berättar hellre om att han mår ”fruktsansvärt dåligt”. På en lite bakfullt seg lördagseftermiddag i Borlänge blir ångestmoln som ”Jag förväntar mig ingenting”, ”Små korta stunder” och ”När jag drömmer” ännu dystrare. Texterna blir plågsamt på riktigt när Elisson inte gör några som helst försök att dölja demonerna som ständigt glänser ur hans ögon.
Det är bara en sak som irriterar. Det borde vara trångt framför Venus, inte knappt halvfullt.