Blur bländar – ibland
Publicerad 2012-08-11
GÖTEBORG. Paraden av lysande poplåtar bländar så klart.
Och Blur vet förstås att inte ta de säkraste nostalgivägarna.
Men ett band som egentligen inte längre finns har alltid svårt att gripa på djupet.
En av de bästa musikfilmerna på senare år är ”No distance left to run”, dokumentären om Blurs historia och inte minst om hur Damon Albarn och Graham Coxon åter började prata med varandra många år efter den infekterade splittringen.
Den ackompanjerande konsertfilmen från Hyde Park i London 2009, från när Blur gjorde comeback på scen, är lika gripande.
Det blir uppenbart att Blur inte bara återbildades för pengarna. En vänskap och gemensam historia hade gått sönder och behövde lappas ihop.
Sedan dess har multimusikern Albarn, lo-fi-skallen Coxon, Labour-politikern Dave Rowntree och osttillverkaren Alex James fortsatt vara Blur, lite grand. I morgon spelar de, eventuellt för sista gången någonsin, för hela världen på OS-avslutningen i London.
Undviker hitparad
Så det är svårt att skaka av sig känslan av att det här är ett band som egentligen inte finns, och som med så många andra återföreningar lägger det ett filter över kvällen, som att det bara nästan är på riktigt.
Om man är så gammal som jag jämför man dessutom med festivalkvällar på 90-talet, när Blur var mitt uppe i att forma sin egen samtid.
Britterna sätter annars ihop ett begåvat set, med flera udda nummer insprängda bland klassikerna för att undvika den kvalmigaste greatest hits-känslan och en inlånad oud-spelare i ”Out of time”.
Det blir en svår balansgång då publiken är här för att få hoppa till ”Song 2”. Så även om gamla singel-b-sidan ”Young & lovely” eller det smådröniga ”13”-spåret ”Caramel” de facto hör till de mer spänningsmättade momenten i kväll får de showen att sjunka i intensitet.
Klättrar på staket
Men tack vare en gospelanstruken körsektion och tre blåsare samt en Albarn som klättrar på kravallstaketen och en Coxon med några underbart aviga solon hittar de trots allt till slut fram till riktig nerv.
”Tender” leder till nästan lika stor allsång som i Hyde Park och nya ”Under the westway” hör de facto till det finaste de gjort.
Ögonen glittrar igen
Och även om ”The universal” lät ännu vackrare den där kvällen i Roskilde 1999 är det fint att få den en sista gång, komplett med glittret i Albarns ögon när han lyfter händerna mot skyn.
Det var ett väldigt bra band, det här.
Det är fortfarande ett bra band, även om den där enande energin från förr bara glimmar bitvis.
Blur
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: Säkert 20 000 i början, färre på slutet. Längd: 100 minuter. Bäst: ”Tender” och ”Under the westway”. Sämst: ”Tracy Jacks” har aldrig varit en stor låt i min värld.