Res västerut – och få ångest
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-14
Nöjesbladets Håkan Steen om festivalen där man tvingas missa guldkorn
GÖTEBORG. Programmet är faktiskt för bra.
Årets Way out west lär bjuda på massor av fantastiska konserter.
Men också en stadig mängd ångest över allt man missar.
För det är ju så. Den tredje upplagan av festivalen i Slottsskogen i Göteborg är verkligen späckad med intressanta bokningar.
Årets festival har ingen gigant som fjolårets Neil Young, ingen självklar publiksamlare, men det är inget problem i min värld.
För Way out west har ändå aldrig sålt biljetter på dragplåster.
Hit åker den publik som verkligen gillar musik. Det finns ingen camping, fyllan är måttlig, medelåldern ovanligt hög. Folk är här för att se band.
Och eftersom Way out west har en så nyfiken och vidsynt publik, om än med hjärtat närmast det som vi kan kalla indierock, vill många ofta se väldigt mycket.
I år är programmet så proppat med intressanta namn att det ofrånkomligen blir en del smärtsamma krockar.
Både Glasvegas och Röyksopp lär till exempel ha varit briljanta på Roskilde men i kväll är det antingen eller.
Det mest smärtsamma är allt kul som händer på klubbarna, på nätterna efter att de stora gigen i Slottskogen är över.
Spelningar på sju ställen, utspridda över hela stan, så man måste tvinga sig att välja en klubb per kväll.
Redan
i går smög klubbgigen igång med långlånga köer till flera ställen och även om både Deportees på Pustervik och väldigt rättvist hypade Hajen i Annedalskyrkan lockade fick det bli ”göteborgskvällen” på rymliga hamnstället Kajskjul 8 för mig.
Som så ofta i den här stan med folk från de mest skilda Göteborgsband i publiken och tre av stadens populäraste söner på scen.
Theodor Jensen kom med Håkan Hellström-musiker och Titiyo som gäst i två låtar. Timo Räisänen, kvällens ”hemliga” artist, gjorde en febrigt uppsluppen spelning och Joel Alme rundade av med en stadga i sin croonerpop som jag aldrig hört tidigare.
Mycket trevligt.
Aftonbladets