Jocke Berg har aldrig haft mer soul i rösten
Publicerad 2014-05-09
Håkan Steen: ”Kent rör sig sannerligen fortfarande”
OSLO. Kent drar på klubbturné med en show som ser samtiden i mörka färger men gärna dansar bort tårarna.
Och precis som förra gången är de bäst i de nyaste låtarna.
Efter andra låten ”Skogarna” hälsar Jocke Berg välkomna och säger ”helt sjukt att så många kommit för att titta”. Med tanke på att Kent är nästan lika stora i Norge som i Sverige och premiären för den här fem konserter korta klubbturnén sålde slut i ett nafs är det en blygsamhet som nästan blir fånig.
Men Berg och hans orkester verkar hur som helst väldigt taggade på att få åka ut och spela igen, det både hörs och syns. Inledande ”Mirage” är tung, kompakt Kent-disco i dämpat rött och blått ljus som direkt sätter tonen för kvällen.
Svärta & ljus
Nya albumet ”Tigerdrottningen” visar upp en på många sätt mörk och dyster tidsbild av Sverige men Kent vet att svärtan fäster bäst på ljus botten. Musiken har i långa stunder aldrig varit mer elektronisk och groovemättad än nu, med Markus Mustonens bergfasta trummor och drivig New Order-bas av Martin Sköld. När Sami Sirviö vrider ur sig ett solo i ”Chans” är det nästan så att man hoppar till, för Kent är väldigt lite gitarrock i kväll.
Snarare vill de ovanligt mycket vara en del av sin tid, vilket manifesteras av den minst sagt imponerande kören: Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Ida Redig, tre av Sveriges allra starkaste unga röster.
”De behöver inte oss men vi behöver dem”, säger Jocke Berg och det ligger på ett sätt något i det, för i låtar som ”Var är vi nu” och den omedelbara livefavoriten ”Godhet” förnyar trion verkligen hur Kent låter live.
På förra klubbpremiären i Köpenhamn för två år sedan var det de nya låtarna som slog hårdast och kändes mest värdiga, och det gäller i minst lika hög grad i kväll. Kent premiärspelar hela åtta låtar från ”Tigerdrottningen”.
Återhållen ballad
Utsökta singeln ”La belle epoque” blir förstås ännu mer intensiv på scen, och jag kan bara föreställa mig vilka känslor raden ”alla för alla och en för en” lär sätta igång när den sjungs av ett helt Ullevi om några veckor.
Men det riktigt stora numret är faktiskt ”Allt har sin tid”. Skildringen av Stockholm som ett fängelse börjar i en tung, återhållen ballad och häver sig med ypperlig dramaturgi upp till ett mäktigt synthrockklimax. Möjligen har Jocke Berg aldrig sjungit bättre än här. Jag har hur som helst aldrig hört mer soul i rösten.
Och att ”999”, tiotalets största Kent-klassiker, dyker upp som första extranummer känns lika självklart som att ”747” än en gång får runda av showen.
Den sistnämnda må vara gammal men dess oftast citerade textrad är alltjämt sann.
För Kent rör sig sannerligen fortfarande.