Mesighet gör Bugg urgullig
Publicerad 2013-04-04
Så bra var Jake Bugg på Debaser Medis
Det kommer alltid en ny, Noel Gallagher-hyllad pojke med Harrington-jackan knäppt till hakan och med ett mer eller mindre skalbagge-klingande artistnamn.
Just nu heter han Jake Bugg.
Det är inte svårt att anklaga den brittiska rocken för att vara lika konservativ som landets vvs-system. 19-årige Jake Bugg från Nottingham bläddrar brådmoget i dammiga vinylbackar. Hans debutalbum är som en tunnelbanekarta över några av den anglofila rockhistoriens vackraste stationer.
Farligt nära yxrock
Ewan MacColl & Peggy Seeger, Donovan, Nick Lowe, Oasis och The Last Shadow Puppets.
Att se hans första konsert i Sverige är att kastas mellan hopp och, well, viss uppgivenhet.
Den avmätta attityden och motviljan mot allt vad yviga gester heter är djupt rotad i hans nordengelska vener (”Definitely maybe” gavs ut samma år som Bugg föddes).
När hans trio rockar låter musiken illavarslande lik något från Miles Kanes soloalbum. Den typen av yxrock som brukar lovordas av Paul Weller vilket – faktiskt – inte alltid är av godo.
Antikt och modernt
Musiken tjänar snarare på ”Beatles for sale”-mesighet, som i den urgulliga ”Note to self”. Eller när Bugg tar fram sitt mest förkylda vibrato i ”Country song”.
Då hittar han, paradoxalt nog, ett lika antikt som modernt uttryck.