Här får Richman feeling
Publicerad 2012-08-12
Jonathan Richman går på strax efter lunch och får feeling.
Han får feeling.
Det innebär att han hela tiden avbryter sina låtar och börjar dansa eller banka koklocka medan den buttre kompanjonen Tommy Larkins får jobba övertid bakom sitt märkliga trumset (två bongos och en bastrumma).
Som ett barnprogram
Jag har nog aldrig hört en publik på Way Out West klappa takten lika hjärtligt och hårt. Och Richman besvarar den reservationslösa kärleken genom att nästan vicka höften ur led i den extraladdade och extralånga versionen av – ”oh-oh-oh” – ”I was dancing in a lesbian bar”. Han är lika lycklig och underhållande som ett barnprogram.
Kasten mellan akustiskt hålligång på franska och akustiskt allvar som ”Let her go into the darkness” är tvärare än dvärgen Butter i sagan om Snövit.
Höjs till rockabilly
Woody Allen får ursäkta, men i dag är ”Springtime in New York” tidernas bästa porträtt av The Big Apple. Den mycket richmanska hyllningen till Keith Richards och hans spelstil – ”not exactly the blues, sort of European too” – är ännu bättre. Tempot höjs till rockabilly efter ett par verser.
För inte tala om ”Bohemia”, där Jonathan pratar och sjunger om hur han en gång flyttade från Boston till New York och stod på Harvard square med en pretentiös konstportfolio i handen...
Jonathan Richman går inte att jämföra med något annat. Han skapar alltid en fantastisk fredagskväll i ens hjärta.
Jonathan Richman
Scen: Linné. Bäst: ”Springtime in New York” och underbara ”Keith Richards”. Sämst: Att han aldrig spelar ”City vs country”, men varför klaga?