Duffy är lika stel som en gipsad fot
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-14
Vissa konserter är märkligare än andra.
Ta Duffys regngig, till exempel.
Några tusen människor står alldeles stilla och härmar ruvande pingviner och tittar artigt på en scen där inget särskilt händer. I ungefär 50 minuter.
Vissa betalar till och med för det.
Det är allt. Nej, jag skojar inte. Det är verkligen allt.
Jag kan se stora poänger med Duffys eleganta och väldigt brittiska retrosoul på skiva. Men live är hon stelare än en gipsad fot.
Showen saknar all form av inlevelse och hetta. Låtarna radas pliktskyldigt upp efter varandra, Duffy snurrar lite på mikrofonen och säger att publiken ser lustiga ut i sina regnkläder och ens tankar vandrar.
Till och med under några av hennes bästa låtar – ”Rain on your parade” och ”Breaking my own heart” – tänker man hellre på hur mycket Duffys två körtjejer måste frysa. De har, med tanke på omständigheterna, väldigt lite kläder på sig. Stackars dem.
Fiskmåsarna har kul
Och varenda gång som Duffy försöker ta i och väcka den köldskadade och måttligt entusiastiska publiken blir hennes röst så gäll att hon påminner om vildvittrorna i ”Ronja Rövardotter”.
Fiskmåsarna är de enda som verkar ha någorlunda kul.
Men de är ju vana vid väta, har jag hört.