Eminem släpper bomb efter bomb
Publicerad 2014-07-12
Rapparens turnépremiär är stadiumrock i samma anda som Live Aid
Det finns säkert 1001 saker man borde se innan man dör.
Minst.
Eminem på Wembley står definitivt uppskriven på den listan.
Hamburg, 2001.
Eminem gjorde entré med motorsåg och Jason Voorhees-mask och Marilyn Manson gästade ”The way I am”. Det är fortfarande bland det tuffaste jag sett.
Och eftersom det var första gången jag såg Marshall Mathers uppträda kommer den upplevelsen nog alltid ligga närmast hjärtat. Första hugget är det djupaste, som en gammal rockartist en gång beskrev kärlek.
När han som första hiphopartist säljer ut Wembley Stadium 2014 är inramningen annorlunda. På turnéaffischer och promotionvideor liknar Eminem en ninja med sneakers. Och showen är ungefär lika avskalad:
En bildskärm. Ett band. Och Kon Artis från D 12 som den enda, verbala sparringpartnern. Dessutom verkar ambitionen vara att attackera med en lönnmördarens lugna och behärskade och råa intensitet.
Svischar förbi
Titta på setlistan. Titta igen, tack. Eminem hinner köra 15 låtar på 35 minuter. Många låtar svischar förbi. Vissa styckas ner till en vers och en refräng och inte så mycket mer.
Greppet höjer konsertens tempo med 110 kilometer i timmen. Samtidigt är det synd att man inte får landa och stanna kvar lite längre i några av de bästa och största hitsen.
Eminem har hållit en låg profil i flera år, varit sparsam med intervjuer och spelningar och därför lyckats skapa en mystisk aura kring sig själv. En konsert med honom blir automatiskt en speciell och mer spännande händelse än ytterligare en spelning med Kanye West.
Känns snopet
Och att då skära ner ”Kill you” och ”Stan” och ”Sing for the moment” till små rappande filéer kan knappast mätta någon. Det känns bara snopet.
Sedan finns det höjdpunkter som spränger ens invändningar till molekyler.
När hemliga gästen Dr Dre kliver fram i ett medley till hans ära går det inte att beskriva glädjechocken i den gigantiska arenan. Han och Eminem river bland annat av ”Still Dre”, ”Nuthin’ but a G thang” och ”Forgot about Dre” - den moderna hiphopmusikens a och b och c.
Vill nå alla
Om det är bra? Hur det låter? Vet inte. Publiken överröstar inte sina hjältar. Vrålet dränker dem.
Efteråt matar Eminem på. Slag efter slag, bomb efter bomb, hit efter hit. Och precis när man hänger på repen och nästan vill slänga in handduken av utmattning öppnar musiken famnen och delar ut två fantastiska och förlåtande kramar.
Här, på samma arena, utspelades välgörenhetsgalan Live Aid 1985. Och Eminems avslutning är stadiumrock i samma anda.
”Not afraid” och ”Lose yourself” vill nå och lyfta alla.
Varken U2 eller Queen hade gjort det bättre.
LÅTLISTAN
Bad guy
Square dance
Won’t back down
3 AM
Business
Kill you
White America
Mosh
Evil deeds
Rap God
Marshall Mathers
Just don’t give a fuck
Still don’t give a fuck
Criminal
The way I am
Dead wrong
Dr Dre set (Next episode/Still Dre/Nuthin’ but a G thang/Forgot about Dre)
Love the way you lie
Stan
Sing for the moment
Toy soldier
Forever
Berzerk
Survival
Till I collapse
Cinderella man
The monster
My name is
The real Slim Shady
Without me
Not afraid
Extranummer:
Lose yourself