Lyfter nästan taket
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-02
Luften i Nalens stora sal är minst sagt klibbig och Cee-los senapsgula kavaj åker av redan på inledande ”Charity case”. ”A sweaty sexy mess” kallar han sin varma, peppade och otippat heterogena publik.
Till och med jag, som bara är en svettig oreda, lite besviken på bandets ganska fantasilösa klädval och inte ens gillade duons senaste platta ”The odd couple”, måste snart kapitulera. Inför den runda, blanka mannen på scen och den nerviga energin i den 60-talsinspirerade garagerocken som Gnarls Barkley orienterat sig mer och mer mot.
Många av de långsamma och mer tungrodda låtarna är lika gräsliga som jag minns dem från albumet.
Men på de snabbare soulrockiga ”Run” och ”Smiley faces”, där Cee-los hesa nasala röst gör sig allra bäst, lyfter nästan taket i den överhettade lokalen.
Danger Mouse håller väldigt låg profil men skiftar skickligt mellan trummor och orgel.
”Crazy” populärast
Kanske är inte samarbetet mellan honom och Goodie Mobbs strävaste röstresurs helt av ondo ändå. Eller ett one-hit wonder, även om det märks att ”Crazy” fortfarande är tveklöst mest populär.