Leker arenarockstjärnor – och tar hem det
Uppdaterad 2012-08-27 | Publicerad 2012-08-10
Så många 
får Refused på Way out west
Det lilla hardcorebandet lade av, låg lågt i 15 år, fick ikonstatus och kom tillbaka som arenahjältar. När Refused kliver in på scenen står det väldigt klart att bra revolutionsrock inte har någon ålder.
Refused sa tack och hej 1998, efter sju slitiga, intensiva år av småspelningar ihop. De ofrivilliga straight edge-ikonerna lyckades ta farväl med sitt klart bästa album, ”The shape of punk to come”, som vidgade ramarna för vad hardcore kan vara, med organiska influenser från indierock, techno, funk och jazz. Inte minst svängde skivan mer än det mesta i genren.
Vägrade comeback
Med åren växte den till en internationell rockklassiker och många tjatade om en comeback. Men Refused vägrade, av ideologiska skäl.
Till slut blev scenerna som ville ha dem, och troligen även gagerna, så sedan i april i år har den 40-åriga versionen av punkbandet från Umeå åkt runt och regerat festivaler, från Coachella till Roskilde.
På enda svenska turnéstoppet blir det snabbt uppenbart varför. Refused låter nämligen bättre än någonsin. Gitarrerna plockar distinkt och basen formligen exploderar i ”New noise” och varje break och taktbyte slår in med millimeterprecision.
Värda bekräftelsen
Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.
Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.
Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.
Refused
Plats: Azalea, Way out West. Publik: Kanske 10 000. Längd: En timme. Bäst: ”Refused are fucking dead”. Sämst: Det här var enda svenska chansen att se dem.