Så låter ”Bossens” nya album– låt för låt
Uppdaterad 2012-02-22 | Publicerad 2012-02-17
”We take care of our own”
Förstasingeln öppnar också plattan. Bruce sa det egentligen bäst själv när han mötte journalisterna i Paris. ”Man kan inte ha en för stor låt i början av skivan, det är svårt att ta det vidare”. Det problemet finns inte här. En uppgiven samtidskildring som visar sig höra till albumets svagare spår.
”Easy money”
Bruce bekräftar här förhandssnacket om nya element och annorlunda ljudbild. En stort tungt beat öppnar en rak och svängig folkmusiklåt med nattsvart text som ordleker med hundar och feta katter. Skivans första gospelkör kliver in i slutscenerna.
”Shackled and drawn”
Ännu en rak låt med samma blyfot på bastrumman och ett komp som lika gärna hade kunna bygga en tung danslåt, om trummorna vore lika elektroniska som de lät. Det låter modigt och annorlunda. Ändå Bruce. Bossen sjunger om desperationen i att vilja men inte få jobba i en dyster text där han förmodligen har hämtat en del från sin egen far. Mer arbetarramsa än nån stor refräng.
”Jack of all trades”
Börjar som en pianoballad men blir snart en hybrid med modern trumpuls och stor blåssektion. Som en grusig ”Ghost of Tom Joad”-folksång på elektroniska steroider med en sorgligt uppgiven text. Till och med tamburinen som säger farväl på slutet låter dyster. Tom Morello gästar med ett arenaekande gitarrsolo.
”Death to my hometown”
Ny fet trumstomme och gladlynt folkmusikdriv som luktar blues och ”Sessions Band tour”. Inte den starkaste av den svit ”Ghost of Tom Joad”-doftande sånger som fått elektroniskt DNA, men Bruce låter hela tiden djärv och intressant. Och långt i från det klassiska Springsteen-sound som ”We take care of our own” bygger på.
”This depression”
Stark och stor låt som står ut som ett av albumets absoluta utropstecken. Bruce bygger åter igen stommen på ett tungt beat och jättetrummor och sjunger samtidigt med albumets mest vemodiga bokstäver. Uppgivet som igenrasad gruva. Springsteen sjunger om att ha varit låg, men aldrig som nu. Om att ha varit bortkommen men aldrig lika mycket som nu. Men också behöva kärlek när man är som minst. Oerhört vacker. Morello gästar igen med ett solo som hämtar lika mycket från E Street Band som Rage Against The Machine.
”Wrecking ball”
Blås, xylofon och handklapp och Bruce drivna Telecaster. Titelspåret spelade han live redan sommaren 2009 och är ingen bomb här heller. Blåssektionen gör visserligen underverk men efter fem innovativa och modiga spår känns ”Wrecking ball” tam och medelmåttig.
”You’ve got it”
En rostig stålsträngad och Bruce är tillbaka i de mer versrabblande folkmusiktrakterna igen. Och ja, med blytrumman. Växer sig slamrig men fäster inte.
”Rocky ground”
Mäktig och banbrytande som Bruce-låt. Albumets andra stora låt där ett U2-enormt trumbeat blandas med långsam kvinnlig rap, elektronik och gospel och en ständigt upprepad refrängfras. Svår och för komplex för att sätta fingret på efter bara en lyssning men definitivt en låt som är omöjlig att inte bli berörd av. Själva essensen av det mod som Bruce nya album andas.
”Land of hope and dreams”
Clarence Clemons. Det är svårt att säga så mycket mer. Big Man gör magi i den här gamla Bruce-bakanten. Låter som albumets självklara avslutningslåt utan att vara det.
”We are alive”
En gitarr blommar upp ur ett vinylknaster. Låten tar fart bland Seeger, folkmusik, mandoliner och violiner. Men som sagt, ”Land of hope and dreams” borde ha avslutat.
”Wrecking ball släpps den 5 mars.