Mosar allt med blytung rock
Publicerad 2012-07-07
Tidlöst cool Jack White fyrar av en krevad av monumentala hits
Han kommer med ett fantastiskt band och mosar hela festivalen med århundradets mest monumentala riff.
Hans namn är Jack White och han vet sannerligen hur man stavar till funky.
Det känns plötsligt som att han har varit med oss i evigheter. När Jack White tar sig an Roskildes stora scen i den kväll som hunnit bli mild och vacker efter en grå dag av regn kommer han med hela katalogen. The White Stripes, The Raconteurs och nya sololåtar slängs fram löst och ledigt och huller om buller och setet känns så gediget, levande och allmänt kreativt att det ter sig obegripligt att mannen inte hunnit fylla mer än 36.
Han spelar gitarr som både Jimmy Page och Robert Johnson, knasar sig som Beck, berättar episkt som Dylan och sjunger blues, country, folk, powerpop och rock’n’roll som en besatt.
Dubbla kompband
Ytterligare bevis på Whites unika position som rekordung ålderman med mer flyt och vision än de flesta är att han just nu turnerar med två kompband, ett helmanligt och ett helkvinnligt. Han låter humöret styra vilka som ska kompa vilken kväll.
Det kvinnliga bandet, The Peacocks, får chansen i kväll och jag har väldigt svårt att se hur det skulle kunna gå att vara ännu bättre på att spela Jack White-rock.
Trummisen Carla Azar anfaller skinnen med en glöd vi inte sett sedan Josephine Forsman och sångerskan Ruby Amanfu doppar även den tyngsta riffrocken i kryddig southern soul-sås.
Dessutom: levande musik ser sällan så här bra ut. White ramar in allt han gör i ett slags tidlös cool med vit gangsterhatt och bandet i långa ljusa klänningar från södern. Till och med råddarna bär hatt och kostym. Neil Young, som vårdar liknande värden, skulle nog kalla det funky.
Publiken överröstar
White och hans band snor ihop en otroligt cool stuvning, lika naturliga i poppiga ”Steady, as she goes” som i soulcountryfunkiga ”Weep themselves to sleep” och den helt sinnessjuka finalkrevaden ”Seven nation army”, där armar vevar i luften så långt jag kan se i nattmörkret på den väldiga Dyrskuepladsen. Whites slidegitarr hörs knappt eftersom hela publiken vrålar ”doo-dododododoo-doo” som vore vi på valfri fotbollsläktare.
Det är rätt speciellt att vara med om.
Jag utgår ifrån att någon väldigt snart tar Jack White till Sverige.