Gör det omöjliga tre gånger
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-10
SÖDERHAMN. Dee Snider gör tre omöjliga saker. En är att med Bon Jovi-hån få allsångsdompterandet att bli roligt. En annan är att få slitna ”I wanna rock” att låta nyrenoverad. En tredje är att vid 55 års ålder visa hur alla hårdrockssångare, oavsett sidogenre, borde bete sig.
Innerlig hyllning
Det krävs en grusig ”Come out and play”-inledning för att komma i gång, sedan är rösten lika naturligt vig och vildsint som hans kropp.
Han är på byråkratspråk skitbra.
Han faller mot golvet i slutet av känsliga ”The price”, han reser sig i ljuset av en röd strålkastare i ”Burn in hell”-explosionen. Han slår fram ”The fire still burns” som en innerlig hyllning till sitt eget band.
Ocool coolhet
Detta medan gitarristen Jay Jay French är en lugn uppvisning i inverterad coolhet, så ocool att han helt dominerar, parodikomplett med läderväst, halvtonade glasögon och mattantsfrisyr.
Det kan inte vara riktigt möjligt att undgå att bli glad.