Det tar sig – på slutet
Publicerad 2012-08-10
Så många 
får The Black Keys på Way out west
I USA är duon ett av de största festivalnamnen.
Men konserten i Göteborg känns som en audition.
The Black Keys kämpar i uppförsbacke och måste bevisa sin status som huvudakt för publiken.
Duon har gjort en märklig resa.
De har, som få andra rocknamn i modern tid, lyckats bygga upp karriären långsamt och under mainstreamradarn.
Gitarristen Dan Auerbach och trummisen Patrick Carney var länge relativt okända utanför en alternativ scen där garagerock och primitiv blues tillsammans vrider upp volymknappen till elva.
Megastora i USA
Men tack vare det senaste och sjunde albumet ”El Camino” har de, åtminstone i hemlandet, blivit ett av samtidens största rockband.
De sålde ut Madison Square Garden i New York på femton minuter. De har prytt omslagen på de mest prominenta musikmagasinen. På affischerna till amerikanska popfestivalen Coachella i våras stod namnet The Black Keys i lika stora och feta bokstäver som Swedish House Mafia.
Gruppens popularitet blir inte mindre överraskande av att det i grunden handlar om råstekt bluesrock med enbart trummor och gitarr. Skillnaden mot duon The White Stripes, som hade en lika enkel sättning på 2000-talet, är att The Black Keys skriver hookar och refränger som även den breda pop- och hiphoppubliken kan skråla med i.
Stämningen misstänksam
Live backas Auerbach och Carney upp av två personer på klaviatur och gitarr. Och det märks att de spelar för en publik där majoriteten bara känner till låtarna från ”El Camino”. Enda undantaget är egentligen falsettbluesen ”Everlasting light”, som får de smarta telefonerna att lysa i mörkret.
Men i de äldre låtarna är stämningen misstänksam, lagom och avvaktande. Och The Black Keys växer inte av motståndet.
Det här är ingen konsert som får The Black Keys att brinna och svettas lite extra. Det är snarare ett turnédatum i mängden.
Men alldeles mot slutet blixtrar Dan Auerbach till. Den som tror att en gitarr inte kan vara ett dödligt vapen längre hörde inte hur Thurston Moore dränkte publiken i feedback på Way Out West.
Hen missade nog också kravallriffen med Refused.
Eller hur Dan Auerbach började slita och slå och hamra på strängarna i de fantastiska versionerna av ”Lonely boy” och ”I got mine”.
The Black Keys
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: Svårt att uppskatta. Runt 18 000– 20 000, kanske? Längd: 66 minuter. Bäst: ”Lonely boy”, ”Little black submarines” och ”I got mine”. Sämst: Dan Auerbachs energi i de två sista låtarna kunde ha fördelats lite jämnare.