Fansen gör dem bra – på riktigt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-09
HULTSFRED. En national-idol, en komiker och deras gamla punkband. På den lilla scen där de spelade för sexton år sedan.
En klackspark, förstås. Men tack vare en klase maniska Winnerbäck-fans blir det åtminstone emellanåt riktigt bra.
Jag var där. På Stora Dansbanan 1993, när det tämligen okända punkbandet Snoddas från Linköping gjorde hultsfredsdebut.
Jag stannade inte så länge. Den sortens folkrockbottnade snabbpunk på svenska med några extra hårdrockkilon var verkligen inte min grej.
Men jag minns en sångare med långt rött hår som såg lite proggig ut och jag kommer ihåg att de till skillnad mot många av de andra gravallvarliga banden ur den tidens svenskpunkvåg faktiskt verkade ha lite humor.
2009 är Snoddas tillbaka på samma scen. Han den proggige med det långa håret har hunnit bli Lars Winnerbäck med hela svenska folket och basisten Anders Johansson är numera Anders & Måns-Anders med åtminstone vissa tv-tittande delar av samma folk.
Vilda kast mellan stilar
För en liten, utvald skara Winnerbäck-fans (och några murvlar) gasar kvartetten – välrepat och roat – igenom sina tonårsfjuniga punkstänkare, charmigt överlastade med taktbyten, tonartshöjningar och vilda stilkast mellan punk, pop, ska och ganska uppenbara Nirvana-influenser.
Några Snoddas-låtar stöpte Winnerbäck senare om på sina soloskivor och när ovanligt hårda och skräniga versioner av ”Lovesång” och ”Nån annan” – för att inte tala om en exklusiv Snoddas-tackling av ”Kom ihåg mig” – dyker upp går dansbanan helt bananas.
I de stunderna lyfter fansen giget från engångsjippo för gamla polare till något som faktiskt är bra på riktigt.