Krunegård väcker Bråvallafestivalen
Publicerad 2014-06-26
NORRKÖPING. Bygdens son kommer hem och tas emot med rörande mängder mänsklig värme.
Givetvis tänder Markus Krunegård till lite extra av responsen.
Det är lunchtid och Krunegård är första artist ut på Luna-scenen, parkerad på en asfaltsplan i stekande sol. Igentjorvade entréer gör förmodligen att alla som hade velat se honom inte hinner fram i tid. Men publiken växer under hela spelningen och intensiteten med den.
Peking-sonen är numera verkligen profet i sin gamla hemstad, men så har ju heller ingen sjungit mer om Norrköping sedan Plura i Eldkvarn.
Gråter vid kravallstaketet
Det i Krunegårds låtar som verkligen får unga människor att gråta sig igenom hela texter vid kravallastaketet är nog emellertid främst den sällsynta förmågan att sätta de mest träffande orden på allt som skaver och gör ont i tillvaron och göra det förlösande och vackert.
Som i ”Askan är den bästa jorden” – ”om att ge upp, det är så jävla skönt” – eller nya ”Invandrarblues” där halvfinnen Krunegård konstaterar att det är dubbelt så fint att vara halv.
Gränslös kärlek
Dessutom har Krunegård vecklat ut sin musik ett steg för varje album och i dag är den mix av väldigt klassisk gitarrpop, svensk rock och disco en dynamisk urkraft, kryddad extra av Pontus Winnberg från Miike Snow på keyboards.
Allra mest så känns det i finalen ”Korallreven & Vintergatan”, kanske denne artists starkaste låt.
”Empati och mänsklig värme är fan botemedlet mot allting” ropar Krunegård.
Och får gränslösa mängder kärlek tillbaka.