Rullar i gång – till slut
Publicerad 2012-03-02
Avvaktande från The Jayhawks – men deras covers lyfter showen
Torra farbröder sjunger fantastiska låtar.
Det är inte direkt för showen som man ser The Jayhawks.
I somras på Way Out West blev jag så rörd bara av att de stod där. Den klassiska 1995-upplagan av americanapopens kanske finaste band.
Gary Louris och Mark Olson tillsammans igen, två röster som tillsammans personifierar ordet bitterljuvt.
Är inte Lady Gaga
Det var en fröjd att höra, och där och då räckte det mer än väl. Minneapolis-bandet var inte några spektakelmakare under sina heydays heller men i eftermiddagssolen gick det lätt att överse med att åren gjort dem lite stiffare och mer farbroderliga.
Småtorrt och lite gubbgrått känns det även i kväll, och både Louris och Olson vet förstås så väl om att de inte är Lady Gaga att de skojar om det. Gamle Green On Red-mannen Chuck Prophet är inte bara förband på den här turnén utan även The Jayhawks kostymdesigner, heter det.
Två snygga covers
Nu är jag verkligen inte den som kräver show. Man kan komma väldigt långt bara med himmelsk stämsång, dedikation och bra låtar.
Det här bandet har som bekant hur många sådana som helst, och i kväll bjuder de på allt från klassikerna ”Blue” och ”Waiting for the sun” till Olsons fina solonummer ”Clifton bridge”.
Men det känns länge lite avvaktande, farbroderligt på fel sätt, som att det tar tid för kvintetten att verkligen orka rulla i gång.
När de till slut gör det blir det emellertid riktigt trevligt. Inte minst tack vare två snygga covers, Sister Rosetta Tharpes gospel ”Up above my head” och Delbert McClintons countrysnyftare ”If you really want me to, I’ll go”.