”Vi är inte så kinkiga”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-06
E Street Band har inga kravlistor: Vi får allt vi behöver – vatten och sånt
BACKSTAGE. Välkommen “hem” till Bruce och bandet.
Aftonbladet har exklusivt fått träffa E Street Band backstage i Göteborg.
Och hittat ett gäng världsstjärnor – i ganska svettiga omklädningsrum.
– Vi är inte så kinkiga, säger Little Steven, 57.
En vanlig dag skulle det klassas som vilket omklädningsrum som helst.
Det här är inte en vanlig dag.
En tvåkilosklump till parmesanost har spridit en doft som inte är helt angenäm och påminner om svett. Ett bord är fyllt till bredden av öl, vin och vatten. Två lampor som förmodligen kategoriseras som “mysbelysning” är, vid sidan om några dunkla fönster, de enda källorna till ljus.
Mitt i rummet, i en ditflyttad soffa, sitter Steven van Zandt, mera känd som Little Steven. Han tittar sig omkring och skrattar lite åt de sex plastblommorna som står uppradade bakom honom.
– På den gamla goda tiden så brukade vi fixa till rummen. Nu bryr vi oss inte. De ser alla ut ungefär så här, säger han.
Tjejerna får egna rum
Vi träffas i turnéledaren Wayne Stollos rum. Bara några steg bort – bakom ännu fler vakter än de fem som vi redan passerat – finns andra rum, med andra lappar. Namn som “Bruce” och “Soozie” förväntas ge vissa ledtrådar till vilka som huserar bakom dörrarna.
– Det beror lite på arenorna hur mycket vi umgås.
Ibland har vi varsitt rum, och ibland delar vi, även om vi försöker göra så att tjejerna får egna rum. Vissa dagar har alla samma och då ses vi ju mer. Men vi bryr oss inte, eftersom alla kommer överens. I dag delar jag med Nils och Charlie, säger Little Steven.
Vad tar ni med till logen?
– Det är inte så många outfits att välja mellan (skratt). Jag har väl åtta eller nio identiska skjortor. Idén med det här bandet är svart. Vi ska se neutrala ut, och musiken ska vara stjärnan. Vi har personligheter i bandet. Vi behöver inte nödvändigtvis visa dem.
“Är som en idrottare”
Vilket leder oss in på divalater. Kravlista?
– Ha ha, vi har egentligen inga kravlistor. På den här nivån så tar andra folk hand om det. Vi får allt vi behöver, vatten och sånt. Vi behöver inte be om det. Några av oss äter, men jag klarar inte av mat före showen. Jag är som en idrottare, man äter inte innan man tränar.
Bandet har precis soundcheckat, och det är tre timmar kvar till konsert. Från vissa håll hörs musik, men det är osäkert om det kommer från något av grannrummen eller från de drygt 55 000 åskådarna som väntar utanför.
– Vi gör alla olika saker under de här timmarna. Vissa äter, andra umgås med familjer. Jag jobbar. Nu är det arbetstid i USA. Jag ringer och planerar. Sen träffas bandet tio minuter innan showen börjar.
Var ses ni?
– I något av omklädningsrummen. Vi lyssnar på musik, just nu mycket Taj Mahal, The Kinks och The Beatles. Samtidigt går vi igenom ett par låtar. Bruce gör någon ändring i sista stund.
Alla erkänner Bossen
Ja, han kallas ju “The Boss”.
– Han har alltid varit en kombination av bandledare, bandmedlem, och soloartist. Han har allt det där. Men det finns inget riktigt drama, eller stora egon bland oss. Alla erkänner honom som bossen, och det hjälper till att sätta allt i perspektiv.
Tycker du om honom?
– Det är klart. Han är en av mina bästa vänner. Han är verkligen som min bror.
Han kollar ned i bordet och granskar sina fingrar. Det märks att han tycker om Bruce. Och det märks att han inte tycker om att prata om Bruce.
– Alltså, stämningen av och på scen är exakt likadan. Att vi inte umgås så mycket efter konserterna beror på att vi är för många. Och det är sent. Det är inte så lätt att hitta en öppen restaurang i Göteborg som serverar middag för ett gäng vänner vid den tiden.
Men de öppnar väl?
– Tror du?
Ni är ju the E Street Band, för tusan.
– Ha ha, i och för sig. Men det är inte så glamoröst som man tror. Jag försökte få mat häromdagen men fick höra att roomservice stänger klockan elva.