Livskåt som en hundvalp
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-06-12
till Rick Springfield
NORJE. Rick är så laddad att han nästan flyger ur skorna.
Enda som hindrar honom från att rusa rakt ner i fotodiket i första
låten är att gitarrsladden inte räcker så långt.
Rick Springfield släppte sin första skiva 1972.
Det märks inte på energin.
Han rusar ur startblocken, eller upp på scen om ni så vill, som en vältränad och ivrig och livskåt hundvalp.
Sen är han överallt. Han lirar bokstavligt talat skjortan av sig själv.
Skäller på folk
Springfields tekniker får rulla ut och dra in gitarrsladden som en galning för att hinna med i svängarna.
Rick rockar ute på rampen, kastar sig ner i publikens öppna armar, skäller på folk som står och pissar nere i hörnet och klättrar upp i mixerbordets torn. Och i ”Don’t talk to strangers” får en liten kepsgrabb från publiken, som den australiske rockdandyn väljer att kalla för ”Dustin”, hjälpa till i refrängen.
Rick Springfield verkar tycka att han har världens roligaste jobb och att den här konserten är den viktigaste i hans liv. Dessutom spelar han hela tiden på en volym som överträffar både Slayer och Aerosmith.
Som skolavslutning
Som bäst är låtarna lika effektiva och upplyftande och kulörta som en skolavslutning i en amerikansk high school-film från 80-talet. Jag tänker främst på FM-popklassikern ”Jessie’s girl”.
Som värst är musiken sunkig och daterad pudelrock. Och hans covers på Creams ”Crossroads” och Troggs ”Wild thing” är
direkt anskrämliga.
Men att konserten ändå lyckas bli sevärd och underhållande rakt igenom måste betraktas som en imponerande bedrift.
Den bistra sanningen är ju att Rick Springfield egentligen bara har två riktigt bra låtar. Eller möjligtvis tre.