Festen är över

Marit Bergman har städat undan euforin - men mästerverken finns där

I think it’s a rainbow (pop)

Festen är över.

Låtarna på förra skivan, genombrottet ”Baby dry your eye”, kunde inte landa. De bars fram på uppsträckta armar, hade en tiara i håret och skrek sig hesa i ett konfettiregn.

Nu vinglar musiken omkring bland spillrorna. Marit Bergman städar undan euforin, tömmer askfaten, diskar champagneglasen och släcker ljuset. Det känns som att låtarna står ute i regnet klockan halv fyra på morgonen. De kurar under ett paraply och väntar på en taxi som aldrig kommer.

Risken finns att nedtonade ”I think it’s a rainbow” alltid kommer att få leva i föregångarens skugga. Musiken har inte samma power och genomslagskraft.

Med det inte sagt att skivan är svagare. Styrkan är att melodierna inte blir dina vänner förrän efter fjärde lyssningen. Och det brukar innebära att de vill satsa på en långsiktig relation med dig, kanske skaffa bostadsrätt och flytta ihop.

Marit Bergman har kanske skrivit större och mer allomfattande låtar tidigare – men hon har aldrig släppt ett jämnare album.

Hon blandar ut extasen med countryfärger och folkmelodier. Hon plockar fram de stora trummorna och tamburinerna och hyllar Mama Cass i ”Mama, I remember you now”. Och ABBA-partiet i singeln ”No party” är fortfarande ett av årets fem bästa popögonblick.

Dessutom ramas skivan in av två nya mästerverk:

Inledande ”You can’t help me now” – och avslutande ”Forever doesn’t live here anymore”.

Stor, stor pop.

Bästa spår: ”You can’t help me now”.

Markus Larsson