Spattigt – och vemodigt
Publicerad 2013-02-15
Så bra var The tallest man on earth i Göteborg
GÖTEBORG.Han far över golvet. Kanar på skorna och landar på en stol. Flyger upp igen. Viker sig dubbel över greppbrädan. Rusar mot scenkanten och försvinner tillbaka. Studsar, vevar med gitarren och sätter sig igen.
Kristian Matsson, eller The Tallest Man On Earth som det står på artistpasset, har mer spattig rock ’n’ roll än dyster singer/songwriter-mimik i blodet och det är förstås oerhört befriande.
I det andaktigt koncentrerade Konserthuset gör 29-åringen underverk med sina redan på skiva tårvackra låtar.
Bedårande gitarrspel
Försiktigt och effektfullt uppbackad av framför allt saxofon, trumpet och bas vrider The Tallest Man On Earth upp allt ifrån inledande folkgaloppen ”King of Spain” och briljanta ”Where do my bluebird fly” till materialet från förra årets lysande album ”There’s no leaving now”. Dylan-referenserna känns mycket längre bort live. Rösten låter mustigare. Det akustiska gitarrspelet är så bedårande att det borde ha en egen loge, kräva separat biljett och bli odrägligt dryg framåt småtimmarna.
Vemodet tar aldrig över
Men det som tydligast sållar Kristian från andra är lekfullheten.
Han ser till att vemodet alltid finns där, men låter det aldrig ta överhand.
Han är utåtriktad och inkluderande, inte inåtvänd och exkluderande.
Utan att dra några övriga paralleller; alla som har gått hem besvikna från en Mark Kozelek-kväll vet vad jag menar.