Både rått och ömsint

Håkan Steen

till Iggy Pop

Preliminaires (rock/jazz)

I nya numret av den brittiska musiktidningen The Word får vi följa med hem till Iggy Pop i Florida. Han tar emot reportageteamet i bar överkropp och jeans, ställer sig helt ogenerat och kissar i trädgården och i tidningstraven i hallen ligger några porrblaskor överst.

Men väl inne i huset står det en samling importerade sylt- och honungsburkar från Fortnum & Mason i köket och på nattduksbordet ligger boken ”Vermeer’s hat”, om paralleller mellan holländsk 1600-talskonst och globaliseringen. Sedan tidigare vet vi att han är en inbiten golfspelare.

Den här dubbelheten har alltid gått igen i Iggys musik, där konstnärligt ambitiösa album som ”The idiot”, ”Blah blah blah” och ”Avenue B” varvats med plattor fullsmockade av stendumt riffande grottmansrock.

På 00-talet har den senare sidan fått dominera nästan helt, så man hade på känn att en ny reaktion var på gång.

Och ”Preliminaires” är verkligen det. Iggy har aldrig gjort något liknande. Flera låtar är inspirerade av en Michel Houellebecq-roman, Iggy sjunger bossanova och gammaldags jazz, tolkar franska 40-talssånger och jag tänker mer än en gång på Leonard Cohen.

I de rockigare momenten, det finns sådana också, är det ofta nära till soundet på ”The idiot”.

Det här är det mest hörvärda Iggy Pop-albumet på länge, man gillar bara själva idén att han gör det.

Men samtidigt märks det stundtals att han befinner sig på musikalisk bortaplan. Den på papperet väldigt tilltalande mixen av Iggys naturliga råhet och ömsint chansondramantik fungerar inte alltid lika väl i praktiken.

Och Iggys tolkning av franska blir i?bland underhållande på fel sätt.

BÄSTA SPÅR: ”Party time”.