En helt magnifik adrenalin-show

Markus Larsson

helskärm

Ja, gode Gud.

Nu är han så där jävla bra igen.

Före konserten utbrister en kollega:

– Det tråkiga med Moneybrother är att han alltid är fantastisk live.

Jag kan förstå vad han menar.

Samtidigt ... hur många artister kan skyta med att kallas förutsägbara när de är fantastiska?

Helt annan laddning

Och den här lilla konserten – en sorts releasespelning för Moneybrothers nya skiva ”Real control” och en viss tomatsoppa – har en helt annan laddning än den vi sett på senare år.

Anders Wendin uppträder med ett ommöblerat band där två viktiga hörnpelare saknas: kapellmästaren Patrick Andersson och saxofonisten Gustav Bendt. De fick sorgligt nog gå för att de tydligen hämmade Wendins kreativitet och utveckling. Han var tvungen att offra nåt för att musiken skulle få nytt syre.

På scen kanske den förändringen borde lämna ett stort tomrum efter sig. Men det fylls av en häftig glöd som bara brukar uppstå när en etablerad artist har nåt att bevisa igen, både för sig själv och sin publik.

Dessutom återerövrar Moneybrother känslan som fick debutskivan ”Blood panic” att brinna. Basen består återigen av Curtis Mayfields falsettsoul, dub, skablås och en oemotståndlig ”vad-fan-som-helst-kan-hända”-feeling. Som om Moneybrother en gång för alla vill slå fast att han är en ung rude boy från Ludvika och inte en repris på Springsteen eller Plura Jonsson.

Lika tung som förr

Han gör gamla paradnummer som ”The pressure” och ”They’re building walls around us” med en adrenalindopad tyngd som jag inte sett sen ”To die alone”-turnén.

Och i ett magnifikt balladparti med cello, där nya showstoppern ”Showdown” tar över efter ”It’s been hurting all the way with you, Joanna”, lyckas han förbluffande nog att slå hål på väggen mellan Glen Campbells orkestrerade countrysoul och Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”-turné.

Och så har han åter igen enmansshowen Viktor Brobacke vid sin sida. Hur efterlängtad han är märks i den långa och gospelhetsiga bandpresentationen.

Lokalen fullkomligen exploderar när Moneybrother till slut skriker ut trombonistens namn.

Jag tror det sker i ”Reconsider me”. Men jag minns inte. Det är så trångt att jag inte får upp anteckningsblocket ur fickan.

Motherfucking bra, om ni frågar mig.

Fotnot: Här kan ni se Moneybrother i vår: Göteborg 15/4, Malmö 17/4.