En annons för Bossens turné

Markus Larsson

Bruce Springsteen håller inte ensamma människor i handen längre

helskärm

Working on a dream (rock)

En sömnlös natt fastnar jag framför den amerikanska tv-serien ”Cold case”.

Jag antar att det finns en anledning att den brukar sändas senare än helvetet. Det är ett ganska ruttet avsnitt som handlar om två kärlekspar som växer upp, skiljs åt och får rejält med stryk av det förbannade vuxenlivet. Historien kryddas dessutom av ett par ouppklarade mord.

Allt känns som en misslyckad Bruce Springsteen-tragedi. Och avsnittet innehåller mycket riktigt flera av Springsteens största rocknoveller. Vilket ju är den enda anledningen till att jag slösar bort drygt 45 minuter av mitt liv. Intrigen tonsätts och kommenteras av mästerverk som ”No surrender”, ”Bobby Jean”, ”My hometown”, ”Drive all night”, ”Stolen car” och ”One step up”.

Det slår mig att artisten som en gång spelade in mellan fyra och tio minuter långa filmer som sammanfattade ett helt liv knappt finns på skiva längre. Ända sen ”Tunnel of love” från 1987 har den sidan av Bruce Springsteen mest blossat upp på scen.

The Boss har i stället lyft på blicken och inspirerats av en större värld än den som ryms i ett bilsäte, ett bittert farväl eller tre minuter långa popsinglar om kärlek. Författaren John Steinbecks romaner var en sorts förlaga till ”The ghost of Tom Joad”. Vreden och sorgen efter elfte september brinner i musiken på ”The rising”. Medan förra skivan ”Magic” var en uttalad men diffus kritik mot Bush-administrationen.

Och hur stora stunder de skivorna än innehåller kommer melodierna och texterna sällan lika nära som när Springsteen sjöng om outsiders som fick ett union card på sin bröllopsdag. I en stad där ”they bring you up to do, just like your daddy done”.

”Working on a dream” är dedikerad till Danny ”Phantom” Federici. Det är också en hyllning till de konserter och turnéer där Bruce, E Street Band och publiken numer firar sina största triumfer tillsammans. Albumets sound verkar ofta vara mer intresserad av att leka hejaklacksledare inför en fullsatt arena än hålla ensamma människor i handen.

Ändå saknas det inte goda ansatser.

Jag gillar den böljande och långa banditsagan ”Outlaw Pete”, vars struktur påminner om Springsteens äldsta 70-talsserenader. Jag gillar att han fortfarande kan skriva och förälska sig i så enkla och varma melodier som i ”Kingdom of days” och ”This life”. Och den fantastiska balladen ”The wrestler” väcker åter igen förhoppningar om att han en dag ska spela in ett lågmält och värdigt album med country och gospel.

Men överlag känns ”Working on a dream” mest som en välgjord annons för Springsteens kommande turné.