Så var tredje Springsteen-konserten

Markus Larsson

Nöjesbladets musikredaktör Markus Larsson liverapporterade från Stockholms Stadion!

23.21: Då var det slut. Bruce Springsteen sa adjö till Sverige för den här gången, med ”Twist and shout”. Läs recensionen i Aftonbladet i morgon!

23.13: Twist and shout. Springsteen håller upp en lapp där det står: "Break stadiums not asses". Sagt och gjort. Och sen kommer den igen – "Twist and shout". Denna gång spränger E Street Band in "La bamba" i den obligatoriska allsångövningen. Över 60000 händer vajar i luften. Nu åker vi...

23.07: Dancing in the dark. Knappast överraskande val. Men den emotionella laddningen mellan Springsteen och publiken är naturligtvis enastående.

23.01: Ramrod. Raggarrockens Titanic rullar fram över arenan. Låtens motorer – Springsteens sång, Roy Bittans piano, Gary Tallents bas och en viss saxofon – bränner mer bränsle än filmen "Sista natten med gänget"

22.57: American land. Får Stadion att kännas som en mycket liten och mycket berusad irländsk pub där glas krossas, folk dansar jig och fiolerna slåss med dragspelen.

22.50: Land of hope and dreams. Sammanfattar allt som Springsteens tio senaste år handlat om, en era som alltid haft den svarta gospelmusikens vemodiga hopp och tro och empati och kärlek som grund. Att det episka numret jämt också avslutas med Curtis Mayfields "People get ready" är naturligtvis både självklart och talande.

22.34: Jungleland. Springsteens allra mest klassiska rockopera. Går från andakt till högtryck och tillbaka igen. Och Clarence solo kanske inte är perfekt, men han visar upp ett imponerande hjärta. Saxonen och publikens "down in Jungleland" borde ha hörts ända till New York. Eller hur, Bjurman?

22.30: Thunder road. Första extranumret. Munspelet verkar ha rostat ihop. Men jag gillar verkligen den suggestiva och vuxna versionen av "Thunder road" som E Street Band numer spelar. Den täta och mer saktmodiga laddningen passar deras ålder. Och på nåt vis blir texten, som skrevs under en betydligt mer oskuldsfull tid i livet och karriären, ännu sorgligare.

22.24: Born to run. Jajamen. Jajamen.

22.16: Lonesome day/The rising. Så var vi tillbaka i turnéns mest förutsägbara dubbelgiv igen. Även om just "The rising" är ett mycket inspirerat dån. Bruces röst spricker lite igen. Den senaste veckans kyla börjar kanske ta ut sin rätt.

22.08: Radio nowhere. Radiobagatellen får även i kväll en giftigare attack än den nånsin fick på skiva.

22.04: Working on the highway. Och så fick Springsteen feeling igen. Då rycker han alltid fram den här styrketränarrocken ur jeansfickan. Hur "Working on the highway" kunde slå ut inspelningar som "This hard land" och "None but the brave" från albumet "Born in the USA" övergår mitt förstånd.

21.58: The promised land. Om vi tar det från mitten. Först Roy Bittans piano. Sen Stevens solo. Sen Clemons saxofon. Sen Springsteens munspel. Sen "blow away"- sekvensen. Sen ett mäktigt sha la la. Så otäckt imponerande. Kväll efter kväll efter kväll.

21.55: Waitin' on a sunny day. Vad gäller svenska allsångsfavoriter börjar den verkligen hota "Hungry heart". Bruce låter två kids i publiken sjunga sista refrängen. Ja, en annan liten knatte i vikingahjälm får också chansen men det knyter sig. Den lille vikingen får inte ur sig ett ord

21.46: Surprise surprise. Grejen med den här soulfriterade och simpla poplåten är faktiskt El Bossos tolvsträngande Telecaster. Han borde skriva fler jinglejangle-låtar på den.

21.40: Fade away. Oj. Rariteten har synts till väldigt sällan under alla E Street-turnéer sen "The river". Bruce ser titeln på ett av publikens plakat och säger att han måste spela "Fade away" eftersom det tydligen är Steve Van Zandts absoluta favorit. "Hope we don't fuck it up", säger Bruce innan han håller en lång monolog om relationer. Sen gör E Street Band en grandios soulversion av den mörka countryballaden. Om de plockade fram "Fade away" helt spontant? Nåja, de förberedde låten under dagens soundcheck.

21.31: Trapped. Jublande och tung. Originalet spelades in av Jimmy Cliff. Springsteens version har varit en flitig gäst i setlistorna sen 80- talet.

21.24: Mony mony. Efter att Springsteen sprungit runt och samlat in önskeplakat i minst en halvlek plus förlängning gör han en blixtrande cover på "Mony mony" av Tommy James & The Shondells.

21.20: The river. Frågar ni mig är detta Springsteens allra starkaste novell. Eller rättare sagt film. Scenerna som utspelar sig i verserna, refrängen och sticket är fortfarande helt oförglömliga. Men den här återhållna versionen är knappast den bästa E Street Band gjort. Springsteen ylar som en prärievarg mot slutet.

21.13: Johnny 99. Soulkören får än en gång leka tågvisslor. Fiolsolo. Nils Lofgren på steelguitar. Ett rungande "I hear a train"-parti. Låten skakar, skramlar och kränger som ett gammalt men väleldat ånglok. Med Springsteen i rollen som konduktör.

21.08: Seeds. Den tunga och trista blueskolossen är som vanligt konsertens största tråkmåns.

21.03: Working on a dream. Ännu ett nummer som får en häftigare glöd än förut. I sin längsta och mest passionerade predikan hittills under Stockholmsveckan påpekar Springsteen indirekt att publiken är E Street Bands viktigaste medlem. Responsen blir därefter...

20.54: Spirit in the night. Precis som alltid sjunger Springsteen den dramatiska tonårsgospeln om Wild Billy, Hazy Davey, Crazy Janey och de andra vilsna själarna som festar och går under vid Greasy Lake nere bland publikens uppträckta armar. En hisnande uppvisning i vältajmade crescendon.

20.46: Outlaw Pete. Som för att understryka att låten är en lång vilda västern-symfoni med stetsonhatt, sporrar och skjutjärn spelar Bruce några takter från vad jag tror är The Shadows "Apache" i början. Höjdpunkten? Det öronbedövande "Can you here me"-partiet" mot slutet.

20.42: My lucky day. I kväll sprakar det lite mer än tidigare om klockspelbagatellen. Mycket tack vare den inspirerade och furiösa viljan. Framför allt i samspelet mellan Steve och Bruce.

20.37: Night. Sen kastar de sig huvudstupa in i denna "Born to run"-serenad. Som kanske inte är så oklanderlig som den borde vara när E Street Band är i toppform.

20.30: Badlands. Nu levererar både Bruce och publiken tidernas största blandning av extas och smärta med den passion låten förtjänar. Mot slutet skriker Springsteen som vanligt ut frågan "Is there anybody alive out there?". You bet...

20.28: No surrender. Bruce verkar lika tänd som en julgran. Han skapar missljud genom att skaka gitarren mot mikrofonen innan han drar igång en fyra minuter lång, stenhård och magnifik uppväxtroman från abumet "Born in the USA". Den som handlar om att han och Little Steven fick en bättre utbildning av tre minuter långa popsinglar än vad de nånsin fick i skolan.

20.20: Nu börjar det! Nils Lofgren inleder som vanligt. Med ett dragspel. Och en viss dagishymn.

20.12: Aftonbladet är på plats. Vågen rullar just nu runt arenan i väntan på Springsteen, om och om igen. Till skillnad från de förra kvällarna försöker publiken bygga upp rena rama Ullevi-stämningen på läktaren och planen. Det är bara några minuter kvar nu.