Steve Harris har svårt att rädda det live

Joacim Forsén

Iron Maiden-basisten ger allt – i en halvtom rockklubb

Fansen skrålar ”Happy birthday to you” och sångaren Richard ­Taylor undrar varför Steve Harris väljer att vara ute på den här turnén på sin födelsedag.

Att han faktiskt firar 57-årsdagen på en ­deppigt gles rockklubb i ­Malmö säger det mesta om Maiden-basisten.

För det är knappast för pengarna Steve Harris drar runt på Europas klubbar med sitt soloäventyr och riskerar att, som i kväll, spela inför vad som känns som de närmast sörjande.

Framför oss står en av hårdrockens mest inflytelserika musiker. På en unikt intim scen dessutom.

Ändå är KB inte ens halvfullt och den enda anledningen till att det inte är pinsamt tomt i lokalen är att gästlistan är större än själva biljettförsäljningen. ­Lejonparten har alltså inte ens betalat för att komma in.

Samma energi

Superproffset Harris skiter förstås högaktningsfullt i om han står på ett utsålt Ullevi eller i en halvtom rockklubb. Energin är densamma och det hedrar ­givetvis basisten enormt.

Men det redan ganska svaga låtmaterialet är ändå svårt att rädda live. Trots Harris prestigelösa slit på scenen.

Och trots att hans brittiska rockrävar till band visar upp en oförställd McBrain-glädje och en naiv råhet som nästan bara går att ­hitta hos debutanter.

Haltar för ofta

Men musikaliskt haltar det lite för ofta.

Lyftet kommer bara i små doser, som i ”Us against the world” och ”A world without heaven”.