Hejdlös parodi på rock'n'roll

Primal Scream borde gripas av indiepolisen

Riot city blues (rock)

Det här är Spinal Tap.

”Riot city blues” är inget annat än en hejdlös och, antar jag, högst ofrivillig parodi på rock’n’roll.

Primal Scream är åter igen bara ett enkelt pubrockband som lyssnat onyttigt mycket på Stones och Faces. Här finns så mycket shake och action och nitty gritty och skallerormsrassel och voodoo och läder och fåniga nonsenstexter om Jesus, Johnny Guitar och Suicide Sally att man börjar fnissa.

Är du nere med sånt? Let’s boogie.

Musiken är förlegad, i princip förbjuden och – med tanke på den digitalt fixerade samtiden – det mest provocerande som Primal Scream hittills spelat in. Låtarna borde få indiepolisen att rycka ut med tjutande sirener, nyputsade batonger och påslagna blåljus.

Sak samma.

Det är bara underhållning – och jag börjar sakta att gilla det mer än jag kanske borde.

Men nån gång hoppas jag att Bobby Gillespie plockar upp mandolinen på allvar och spelar in det countryalbum som Rod Stewart aldrig gjorde.

Det är dit kompassnålen pekar i skivans bästa låtar: ”Hell’s comin’ down”, balladen ”Sometimes I feel so lonely” och Townes Van Zandt-covern ”To live is to fly”.

Nej, den sistnämnda finns inte här. Det är ett lysande extraspår på singeln ”Country girl”.

Bästa spår: ”Country girl” eller ”Hell’s comin’down”.

Markus Larsson