Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

En spretig men sund makeover

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-15

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus till Mando Diao

Give me fire (rock)

Att gå vidare är något av det svåraste som finns. Inte minst för ett band som Mando Diao, som etablerat sig med en popformel byggd på synnerligen klassiska, om än ovanligt väl blandade, ingredienser.

Redan på förra albumet, producerat av den dokumenterat egensinnige Björn Olsson, gick Borlänge-bandet in för att bryta invanda mönster. Inte minst lät de drag av folkmusik smyga in bland garageriffen och de Beatles-marinerade refrängerna.

På ”Give me fire”, Mando Diaos femte fullängdsskiva, tar de sitt mest radikala steg hittills. Med producenthjälp av Latin Kings-bekante Salla Salazar och hans bror Masse har bandet tillbringat åtskilliga timmar i Red­line-studion i Norsborg för att plocka isär sitt sound och sin musikaliska idé och foga ihop allt på ett nytt sätt.

Själva målet var att försöka göra Mando-rock med hiphopmetoder men tack vare bröderna Salazars stora vinylsamling, som Gustaf Norén och Björn Dixgård förlorade sig i under inspelningarna, har det även smugit sig in en hel del helt nya influenser, från disco, funk och gamla filmsoundtracks.

Stämningen blir lite som när The Hives gjorde liknande saker på ”The black and white album”, låtarna spretar mer än vad som egentligen borde vara hälsosamt men man känner ändå igen Mando Diao på ett ögonblick. Deras grupp­identitet sitter djupt.

Rockband som försöker hitta fram till dansgolvet brukar långt ifrån alltid lyckas. Det är två ganska skilda världar som ska mötas och resultatet tenderar ofta att kännas lite konstruerat och sökt.

Även Mando drabbas ibland­ av detta – en del låtar vet inte riktigt vart de är på väg – men det är måhända ett pris värt att betala. För denna makeover känns för det mesta både kul och sund.

”Dance with somebody” är redan en välförtjänt hit och blåsbestänkta ”The shining” låter som ett framtida konsertanthem.

”You got nothing on me” får mig på nåt märkligt sätt att tänka på både Black Sabbath och Temptations och ”Crystal” är en storslaget vårdeppig ballad som vältrar sig vackert i över sex minuter.

Med ”Give me fire” har Mando Diao gjort någonting nytt utan att för den skull ge upp sin personlighet.

Det bär inte alltid hela vägen men känns definitivt som en investering inför framtiden.

Följ ämnen i artikeln