En skön söndag med Cole

Lloyd Cole

Plats: Berns, Stockholm. Publik: Runt 700.

Längd: Över 120 minuter.

Bäst: "Hey Rusty" är alltid "Hey Rusty".

Sämst: Den bleka versionen av Dylans "You"re a big girl now".

"Cut me down", ber Lloyd Cole i en av kvällens många ballader.

Men det ska väl inte behöva vara nödvändigt.

Han är, trots allt, ett rätt trevligt tidsfördriv en regnig söndagskväll i huvudstaden.

helskärm

Det var länge sedan Lloyd Cole, då en smart och uppfordrande 26-åring, utgjorde det stora vita pophoppet.

Det var länge sedan han spelade in ett riktigt angeläget album.

Ja, det var till och med länge sedan han skrev en endaste låt som verkligen stod ut.

Ändå betalar sjuhundra stockholmare gladeligen 250 spänn för att se honom ensam med gitarr på en alldeles för stor scen mitt under brinnande OS.

Och jag förstår dem.

Han sitter ändå på en tämligen gedigen repertoar och det är om inte upphetsande så i alla fall rätt trevligt att vara med när han, helt anspråkslöst och med ett smakfullt stänk av självironi, ramlar runt bland låtarna. Britten har en äldre och mer vemodig framtoning idag, men är alltjämt klyftig och vet hur materialet ska levereras.

Även vissa av de nyare sångerna, de som tenderar att passera helt obemärkt på skiva, får viss lyster när han framför dem så här naket, enkelt och - ibland - själfullt.

Så: Långt ifrån sensationellt.

Men en skön söndagskväll.

Per Bjurman