Ljungström gör lysande poplyrik

Håkan Steen

Olle Ljungström har pennan igen

helskärm

Sju (pop)

Ofta handlar det om att begripa, men oftare spelar det ingen som helst roll. Poptexter är inte sällan bäst när de bara ”sponsrar en känsla”, för att låna ett uttryck av den svenske låtskrivaren Alf.

En rad av Bob Dylan kan lämna så mycket öppet för tolkningar att hans fans har jobb i fyrtio år med att analysera den.

David Bowie klippte under en period ofta sönder sina texter och stuvade om ord och meningar för att hitta nya språkliga effekter.

När vi kommer till det svenska språket är få bättre på det här än Olle Ljungström.

Han gjorde det redan i Reeperbahn men tog det hela vägen när han drog igång sin solokarriär i början av 90-talet. Ljungström var ofta mer än lovligt kryptisk men man förstod precis ändå, för orden i sig – ihop med Heinz Liljedahls ljusa popmelodier som briljant kontrast – lyckades sponsra en känsla.

Orden byggde bilder och drev fram stämningar, inte sällan både kusliga och obekväma. ”En vanlig dag med heroin, det räcker för mig”. ”Helt igenom fel, fel som fan, som en tysk indian, en befjädrad german”.

”Sju” är Olle Ljungströms sjunde soloplatta och den första på sju vad vi förstod av dokumentären i SVT rätt svåra år. Dessutom den första skivan utan Heinz Liljedahl.

Vi kanske tvivlade på Ljungströms förmåga senast, på det förvirrade albumet ”Synthesizer”, men när han nu lierar sig med producenten Torsten Larsson (Top­steen från Stonefunkers) hittar den stockholmske särlingen verkligen tillbaka.

Musiken är något skräpigare, men Ljungströms stämma trivs i miljön och det är rakt igenom väldigt bra poplåtar.

Framför allt har Ljungström pennan igen. Läst på papper kan somlig lyrik säkert framstå som nödrimmande svammel med en skvätt tourettes i, men hör orden sjungna till de här rufsiga melodierna och saker händer. Även med rader som ”Jag kan rimma på Lotta” och ”Jag har knullat en råtta”.

När han gästas av Anna Järvinen – som med sina egna texter blivit en av landets främsta förädlare av Ljungström-traditionen – i drönrockiga ”Hjältar” händer det igen.

För att inte tala om i ”Svenskt stål”, som tar sig an synd, flickor och annat typiskt svenskt.

”Svenskt kött är nästan alltid dött” sjunger den tunna rösten.

Det låter konstigt och oroväckande och är lysande poplyrik. Men be mig för allt i världen inte att förklara vad det betyder.