De var unga, kaxiga och sminkade

Året var 1980 och Hasse Carlsson var 15 år.

Han var mitt i den, tonårsdrömmen som han och kompisarna i Noice fantiserat om.

Men han var också mitt i skivindustrins framgångsfabrik.

Och snart skulle han vara förbrukad ...

Debutalbumet ”Tonårsdrömmar” sålde i otroliga 100 000 exemplar.

En makalös siffra.

Hasse Carlsson, Freddie Hansson, Peo Thyrén och Robert Klausén kan knappast ha förstått vad de hade ställt till med.

Gustavsbergsbandet Noice vann en tävling i Vecko-Revyn och strax därefter låg debutsingeln ”En kväll i tunnelbanan” färdig.

Gunnar Plantin, bandets manager och ”extrapappa” då, minns:

– Det gick så otroligt snabbt. Efter bara nån månad så hade alla tonåringar en plansch med Noice i rummet!

Den 18 april 1980 släpptes skivan som för alltid skulle förändra deras liv.

Den skulle härja den svenska topplistan i 32 veckor. Som högst parkerade den på andra plats.

Fyra tonårskillar blev i ett slag popstjärnor, rikskändisar, sexobjekt och – en vinstmaskin för skivbolaget Sonet.

Noice hade det där lilla extra som provocerade fram starka känslor.

Unga, kaxiga och sminkade (!).

Noicefanset Christina Lange, 28 i dag, minns själv tiden i flickrummet hemma i Köping.

– Ja (skratt), vi var helt tokiga. Jag och en kompis ringde i hemlighet till alla Hasse Carlsson som fanns i telefonkatalogen i Stockholmsdelen. Vi skulle bara ha tag i Hasse. Men vi tänkte inte på att han ju bodde hemma hos sina föräldrar.

I en intervju den 2 januari 1982, då 16 år gammal, vittnar Hasse Carlsson om klappjakten och medger att familjen fått byta telefonnummer flera gånger:

– Äh, det är kul. Man får vara snäll mot tjejerna, man lever ju på att dom gillar en.

Mamma Inga-Britta suckar:

– Det ringer på dörren hela dagarna ...

Peo Thyrén, minns:

– Det var helt sjukt. Folk vallfärdade ut till våra hem i Gustavsberg, knackade på och tittade in genom fönstren. Det går närmast att liknas hur det är för Backstreet Boys i dag, säger Peo Thyrén.

I en intervju den 31 juli 1981 på hotell Bodensia i Boden, Norrbotten, vittnar bandet om kaoset de då stod mitt uppe i:

– Det här är ett liv man inte kan beskriva, säger nya trummisen Fredrik von Gerber, som då ersatt Robert Klausén.

– Det retar många att det dyker upp fyra snorungar och slår igenom, säger Hasse Carlsson.

”Många falska typer”

– Vi träffar också jävligt många falska typer. Får ryggdunkar som inte är schysst menade, säger von Gerber.

– Ingen frågar oss någonsin om vår musik, den kommer alltid i andra hand, i stället handlar det bara om oss killar och om sprit, klagar Freddie Hansson.

Och det handlade ofta om flickorna. Men också avundsjukan finns där, avundsjukan bland ortens killar, den kvällens konsert rymmer kastade ägg från publiken.

I Hedemora, senare på samma turné, haglar det sten över scenen.

Pressklippen från den här tiden rymmer idel rubriker som ”Jättebråk med fansen”, ”Slog sönder hotellrum” och ”Noice i krasch”. Bakom rubrikerna, posterbilderna och scenshowerna levde tonårsgrabbarna rock’n’roll-livet.

Hetsade upp stämningen

– Hasse var väldigt blyg och tillbakadragen, medan Freddie var nyfiken på allt och hela tiden ville testa nya saker. Freddie och Hasse umgicks jämnt och var ofta ute och partajade ihop, säger Gunnar Plantin.

Musikjournalisten Stefan Johansson träffade medlemmarna i Noice första gången 1980, inför en spelning i Västervik.

Han kom sedan att följa gruppens uppgång och fall genom en rad intervjuer med gruppen.

Med tiden kom Stefan Johansson även att bli vän med Peo Thyrén och Fredrik von Gerber.

Han minns intervjun i Västervik 1980 väl.

– Peo och Freddie var de som pratade mest. De var lite tuffa och kaxiga, Peo uppfattade jag som den mest mogna och kloka.

Med Hasse, sångaren och tjejtjusaren, var det annorlunda.

– Hasse var tyst, han var blyg och ville inte gärna svara på frågor. Det kändes som att han var besvärad av uppmärksamheten, säger Stefan Johansson.

Han vittnar om den monumentala uppmärksamheten.

– Det var jävligt hysteriskt, det var mycket flickor. Speciellt kring Hasse, han var ju mycket gulligare än Per Gessle.

Media gjorde allt för att trissa upp stämningen mellan Gyllene Tider och Noice, precis som Elvis Presley och Tommy Steele en gång duellerat.

– Tonårsband var ju ett nytt fenomen. Och det var två läger. Noice var lite busigare, lite mer rock’n’roll-slynglar från förorten. Gyllene Tider var mer av popnördar till en början. Även om de blev störst sedan, säger Stefan Johansson.

Skivbolagsdirektören Ola Håkansson, i dag på Stockholm Records, upptäckte och skrev kontrakt med Noice. I dag vill han helst inte prata om gruppen, utan ber Aftonbladet att återkomma.

– Det hela är en väldigt tragisk historia, och är egentligen inte berättelsen om ett rockband, utan mer om ungdomar som får problem.

Framgången hade sitt pris, ganska snabbt började problemen komma. Förväntningarna, trycket, turnéerna, festandet ...

Succébandet Noice började knaka i fogarna och 1982 kom slutet, fortare än någon kunnat ana.

Hoppade av bandet

Den 30 april 1982 hade Hasse Carlsson bestämt sig:

– Vi har bråkat om det här i en månad nu. De andra vill ha mig kvar, men jag har bestämt mig, Jag lägger av.

En solokarriär väntade.

– Jag tror att Hasse fick nog. Han orkade inte med det, helt enkelt, säger Stefan Johansson.

Tonårsdrömmen hade infriats, men i takt med att rampljuset tonades ner skulle framgångssagan utvecklas till en personlig tragedi.

Och mamma Inga-Brittas oroliga ord från samma år klingar i dag obehagligt olycksbådande:

– Som förälder är man ju alltid orolig för alkohol och narkotika. Det är ju inte enbart positivt att pojkarna haft sådana framgångar. De är så unga. Vi brukar påminna dom om att idoltiden har ett slut. Vi vill inte att Hasse ska bli knäckt när livet blir vardag igen.

Men det visste inte Hasse Carlsson då, 1982, i stället såg han en ljus framtid framför sig:

– Min första soloskiva måste bli bra, annars har jag förlorat min chans. Jag får hoppas att fansen fortsätter att gilla mig.

I dag är två i bandet döda

1977 bildades rockbandet Noice i Gustavsberg. I tv-programmet Måndagsbörsen tre år senare, 1980, kom genombrottet. Bandets sångare Hasse Carlsson blev med ens tonårsidol, jagad av landets tonårsflickor och låten En kväll i tunnelbanan spred sig som en löpeld genom landet. Sverige delades under 1980-talets första år i två läger, i kampen mellan Noice och Halmstadsbandet Gyllene Tider. Det här är första delen i den tragiska berättelsen om en tonårsdröm som blev en mardröm.   Ronny Olovsson, nöjeschef

Klas Lindberg, Ronny Olovsson, Tobias Lindner, Björn Solfors