Tajt, rå bockfots-boogie

Joacim Forsén

En påve har abdikerat, en annan är tillbaka.

Finns det mot förmodan något skrå av hårdrockarna kvar att erövra så är Ghost redo nu.

helskärm

Att fel liveinramning till och med kan sänka Sveriges mest visuella hårdrockshajp fick vi bevis för på Sweden Rock förförra sommaren. Ondskan tog sig knappt halvvägs till langosvagnen bredvid scenen.

Valpigheten borta

I kväll är förutsättningarna precis tvärtom. Det är mörkt och trångt. Publiken övertaggad. Och när Papa Emeritus II sveper in över Tyrolscenen går det knappt att urskilja frontmannen för all utpumpad rök i blodljuset. Men mest av allt övertygar Ghost för att de sopat bort de sista valpiga kornen. Ingen bekymrar sig väl längre om vilka som döljer sig bakom de svarta The Knife-näbbarna, medlemmarna kan ha bytts ut eller bara växt ihop, men bockfotsboogien låter tajtare, tjockare och ännu mer besinningslös.

Satanistschlager

Kvällen handlar mest om debuten, ändå präglar kommande uppföljaren ”Infestissumam” hela spelningen. Allt låter mer skräckpampigt och mindre ockultrått. Det märks lika mycket i den omedelbara klassikern ”Year zero” och nya satanist–schlagern ”Monstrance clock” som i fortfarande helt oemotståndliga ”Ritual”.

Ghost

Konsert på Tyrol, Stockholm. Bäst: Enorma ”Year zero”. Sämst: Att inte ”Infestissumam” hunnit komma ut än. Mer nytt hade varit kul.