U2 har byggt ett monster

Markus Larsson

Världspremiär i Barcelona för turnén som ska bil deras revansch

BARCELONA. Senaste skivan föll snabbt bort från radarn.

Turnépremiären överskuggas av Michael Jacksons död.

Men i?kväll tänker U2 vända den utvecklingen genom att rotera 360 grader.

Bokstavligt talat.

Turnén heter så – ”360”.

Det beror på att scenen kommer att vara placerad i mitten av konsertarenorna.

Det har scener varit förr.

Men när det handlar om U2 kommer det inte att vara vilken scen som helst. Vi kan nog räkna med att irländarna presenterar nåt?…?extraordinärt.

De bilder som hittills läckt från bandets repetitioner tyder på att U2 har skapat ett monster. Det kolossala scenbygget ser ut som nåt Steven Spielberg eller George Lucas tänker låna och använda i sin nästa science fiction-film.

Men det känns ganska konstigt att sitta och tänka på högtalarramper, bildskärmar, sladdar och lampor.

U2 är ju MTV-generationens största rockgrupp och stadiumrockens ledande kungar.

Utan deras bästa album, som i tur och ordning heter ”The Joshua tree”, ”Rattle and hum” och ”Achtung baby”, hade jag nog aldrig börjat arbeta som musikjournalist.

Jag satte dem på piedestal när jag började bygga upp min musiksmak. Jag ägde dem inte själv från början. Jag brukade smyga in i min storebrors rum och tjuvlyssnade på dem. Jag satt på en röd heltäckningsmatta och vred och vände på vinylkonvoluten i timmar.

Om man på den tiden hade målat ett porträtt av mitt ansikte när jag vred upp volymen på ”Running to stand still” skulle den bara ha bestått av tre versala bokstäver:

WOW.

Men i år står inte musiken i centrum. I alla fall inte låtarna från senaste albumet ”No line on the horizon”. Den är mer experimentell och diffus och grå och svårlyssnad än sina närmaste föregångare.

Och trots en massiv och global pr-kampanj har albumet överlag sålt långt under förväntan. Men samtidigt är kanske inte själva skivorna så viktiga längre för artister av U2:s kaliber och storlek. I den nya popvärlden blir albumen mest en annons för den kommande turnén, och inte tvärtom.

Samtidigt kan jag inte tänka mig en mer passande plats för U2 att iscensätta sin revansch än Camp Nou i Barcelona.

I kväll kommer den legendariska fotbollsarenan att invaderas av 110 000 galna U2-fans. Det kan bli ett sanslöst skådespel.

I skrivande stund är det fortfarande måndag. Mörkret faller snabbt över Katalonien. Om jag lutar mig ut från hotellfönstret kan jag se hur Camp Nou, som ligger ett par kvarter bort, glöder under en perfekt halvmåne.

Ett dovt muller växer fram i den kvava nattluften.

Jag kan höra hur U2 gör sin sista repetition. De spelar ”Beautiful day” och ”I still haven’t found what I’m looking for” och ”Angel of Harlem” och ”The unforgettable fire” och ”City of blinding lights”. The Edges gitarr ringer högre än stadens trafikbrus.

När du läser det här är det bara några timmar kvar. Snart kommer Barcelona att lysas upp av en grupp som kämpar för att behålla sin status.

Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen jr måste ju alltid vara större och mer spektakulära än alla andra.

Annars är de inte U2 längre.