En riktig Stones-skiva

”A bigger bang” innehåller en bunt utsökta låtar

ROLLING STONES

”A bigger bang” (rock)

Jag har fortfarande svårt att få ihop ekvationen.

Rolling Stones är just nu ute på en oacceptabelt slapp och oinspirerande världsturné.

Samtidigt släpper de för första gången på 25 år ett album som det faktiskt går att lyssna på med riktig behållning.

Det brukar vara tvärtom.

Live-showerna brukar vara mäktiga upplevelser – och skivorna mer eller mindre pinsamma.

Den enda rimliga förklaring jag kan tänka mig är att Mick Jagger och Keith Richards inte längre är förmögna att bedöma sina egna insatser.

De tror antagligen att det är som vanligt; att ingen egentligen bryr sig om det nya materialet och därför använder dom det bara för att marknadsföra den sömniga hit-parad de av gammal vana åker runt och tillfredsställer fansen med.

Men i själva verket skulle ”A bigger bang” kunna utgöra grundbulten i något nytt, annorlunda, inspirerande.

Den skiljer sig från andra sentida Stones-skivor på framförallt två punkter.

Den innehåller en bunt utsökta låtar – och det är en riktig Stones-skiva.

Med det senare menar jag att de äntligen givit upp försöken att tävla med artister de, i vissa fall rent bokstavligt, skulle kunna vara farföräldrar åt.

Mick Jagger har inte bjudit in några förment hippa producenter i förhoppningen om att de ska kunna ge ljudbilderna, och honom själv, en yngre framtoning.

I stället har han satt sig ner med sin gamla radarpartner och mejslat ut formerna för ett Rolling Stones modell äldre. Så låter det i alla fall. Nästan lite ? ja, jag höll på att skriva ”värdigt”.

Att de suttit ner tillsammans, vilket tydligen var väldigt länge sedan, är förmodligen också orsaken till att låtmaterialet håller så hög klass.

Det är inte fläckfritt och det står givetvis inte i paritet med låtlistorna på ni-vet-vilka-uttjatade-gamla-klassiker.

Men man får ändå gå tillbaka till sjuttiotalskatalogen för att hitta motsvarigheten till den melodiska fjädringen i rent pop-orienterade ”She saw me coming” (en lätt dubbeltydig titel?), den snärtiga uppkäftigheten i ”Oh no, not you again”, den eleganta country-svärtan i ”Biggest mistake”, suggestionerna i ”Laugh, I nearly died”, den svidande skönheten i närmast klassiska balladen ”Streets of love” och råheten i bluesen ”Back of my hand”.

Ni har redan hör det några gånger, men det är sant så jag säger det igen:

”A bigger bang” är den bästa Rolling Stones-skivan sedan ”Tattoo you”.

Per Bjurman