Dylans misär är en fröjd att höra

Markus Larsson

Bob Dylan imponerar med helheten

Together through life (rock)

Den ständiga rastlösheten, känslan att alltid vara på väg.

Inga skivor under 2000-talet har lyckats fånga den stämningen bättre än Bob Dylans albumtrilogi efter mästerverket ”Time out of mind” från 1997. Att lyssna på ”Love and theft”, ”Modern times” och ”Together through life” känns som att luffa genom USA i en öppen godstågsvagn. Med trasiga skor och ett halmstrå i mungipan.

Det senaste årtiondet har Dylan varit en artist som befunnit sig på en evig turné utanför sin egen samtid, likt en åldrande och rotlös Huckleberry Finn. Och han fortsätter att både återupptäcka och renovera den blues- och folkmusik som han lyssnade på långt innan han blev ett språkrör för en ung rockgeneration.

”Together through life” växte fram efter att Bob Dylan skrivit en låt – stenkakeraspiga jazzballaden ”Life is hard” – till den kommande filmen ”My own love song” av franske regissören Oliver Dahan. Filmen handlar om en rullstolsbunden sångerska som gör en roadtrip från Kansas city till New Orleans tillsammans med sin bästa vän.

Dylans 46:e album har i princip samma destination. I flera spår stiger David Hidalgo från Los Lobos fram och låter sitt dragspel placera musiken down south. Med några lätta knapptryck flyttar han lyssnaren till juke joints i Louisiana eller ökenvarma cantinas på gränsen mellan Texas och Mexiko.

Och där får inte musiken bara en rökig och anspråkslös glöd som passar Bob Dylans melodier och röst perfekt. Det ger också ”Together through life” en egen identitet, ett uttryck som ofta känns som en magnifik utveckling av låtarna på ”Love and theft” och ”Modern times”.

Ändå är det helheten som imponerar. Det som binder ihop skivans alla olika former av blues är texterna. Med ett undantag har Dylan skrivit allihop tillsammans med Robert Hunter från Grateful Dead.

Temat är funnen och förlorad kärlek och allt som ryms däremellan. Och även lyriken blir en sorts turné utan slut där de olycksbådande och desillusionerade molnen som bolmar fram i inledande ”Beyond here lies nothin’” aldrig skingras. Textraden ”drömmar fungerade aldrig för mig” från låten ”My wife’s home town” ger en talande bild åt vilket håll kärleken är på väg.

Dylan landar till slut i nihilistiska bluesshuffeln ”It’s all good”. Han radar upp en massa katastrofer: fruar som lämnar sina män, byggnader som kollapsar, gråtande änkor, kallblodiga mördare?... Allt är en satans misär, men det är inget att oroa sig för. Dylan sjunger att han inte vill förändra nåt även om han kunde.

It’s all good.