En tsunami av feeling
Publicerad 2013-11-01
Mavis Staples levererar oförställd soulglädje och hög halleluja-volym
Egentligen räcker det med ”The weight”.
Yes, indeed.
Det behövs inget mer.
När briljante gitarristen Rick Holmstrom, som spelar med mer ”twang” än hela staten Alabama, slår an de första ackorden i ”The weight” ser jag stjärnor.
Det är ju inte vilken 74-åring som helst som stiger fram bredvid honom och sjunger låten, den som börjar: ”I pulled into Nazareth, I was feeling about half past dead...”.
Alla borde förstå
Det är Mavis Staples. Solorösten i gospelgruppen The Staple Singers. Hon som en gång stod bakom The Band – gruppen som gjorde originalet – i konsertfilmen ”The last waltz” och klappade händerna och viskade ”beauty” efter sista tonen. Alla som älskar den filmen, det bandet, den versionen borde förstå.
Ingen annan kan blåsa liv i texten om Carmen och The Devil, Miss Moses och ol’ Luke, Crazy Chester och young Anna Lee på samma sätt.
Mavis Staples tar i så att saliven bildar stora moln i scenljuset. Ja, moln. Hon är en tsunami av varm feeling och oförställd soulglädje, oavsett om hon sitter och hämtar andan på en stol, hytter med en käpp eller manar på sina musiker med ett ”yeah”. Och ett ”yeah” till.
Ibland är det så lågt att man hör ölen rinna i baren. Ibland träffas publiken av en öronbedövande ”halleluja”-volym.
Tar varsin vers
Visst behövs det inga extranummer efter att ”I’ll take you there” har rumlat färdigt. Och visst hade konserten behövt en och annan ballad som ”You are not alone” för dynamikens skull.
Men jag är kvar i ”The weight”.
Bandet och kören tar varsin vers. Basisten Jeff Turmes, som förtjänar en egen recension, sjunger Rick Dankos.
Och allt är, som sig bör, en hyllning till The Bands trummis Levon Helm.
Mavis kan inte sluta skrika hans namn efteråt. Levon, Levon, Levon.
Det är bara så rätt, så fulländat och så vackert.