Låter bättre för varje år som går

Markus Larsson

A Camp ser den orättvisa världen

helskärm

Colonia (pop)

Konceptalbum.

Många smakar säkert på ordet – och spottar ut det.

Få fenomen har blivit lika utskällda genom åren. Med all rätt, dessutom.

Konceptalbum frammanar bilder av allvarliga och ambitiösa män med tomteskägg som gör långa och komplicerade sångcykler om vättar. Eller en Peter Gabriel som tar på sig sin allra finaste solroskostym när han uppträder tillsammans med Genesis på 70-talet.

A Camps andra album beskrivs som ett konceptalbum. Låtarna handlar, enligt upphovsmännen själva, om kolonialism. Ett laddat ämne som också har en stor roll i Lukas Moodyssons senaste film ”Mammut”.

Att sjunga om västvärldens imperialism är att gå rakt ut på ett minfält med förbundna ögon. Det öppnar minst sagt för kritik. Speciellt om man tillhör en härskarklass som tjänat mest på rovdriften av tredje världen – den vita över- och medelklassen.

”Colonia” känns dock inte som ett hett, politiskt debattinlägg. Och som konceptalbum betraktat är skivan inte heller lika tydlig och sammanhållen som, säg, Pink Floyds ”The wall” eller Bowies ”Ziggy Stardust”.

A Camp har snarare spelat in en serie välmående iakttagelser om att vi lever i en kall och orättvis värld. Tonsatt av musik som är lika trygg som morgonångorna från en kopp te.

Att texterna utgår från ett tema verkar mest ha varit en plattform för att gruppen ska kunna presentera och skriva mer komplexa låtar än tidigare. Och det är hantverket som imponerar.

På ”Colonia” är avståndet mellan Broadway och 70-talets mjukaste softrock aldrig längre än ett övergångsställe. Tankarna går också till Burt Bacharachs och Lieber & Stollers orkestrerade pop. Likt de gamla mästarna bygger A Camp upp små symfonier utifrån sina popmelodier genom utsökta stråk- och blåsarrangemang. Och allt svävar omkring i en mjuk och drömsk atmosfär.

Niclas Frisk kallar träffande nog A Camps musik för ”powder pop”. Gruppen börjar verkligen hitta ett personligt sound som förtjänar ett eget namn. Mycket tack vare Nina Persson. När man lyssnar på ett par av albumets bästa spår – inledande ”The crowning” eller duetten med Nicolai Dunger i ”Golden teeth and silver medals” – är det svårt att förstå att samma sångerska har spelat in ”Lovefool”.

Mellan skivorna med The Cardigans och A Camp verkar hon lagra sin röst nere i en vinkällare.

Den låter bättre och mognare för varje år som går.