Värda åtta års väntan

Håkan Steen

Bob Hund

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (pop)

Det har plötsligt blivit väldigt viktigt att konstant meddela omvärlden vad man gör. För att inte tala om hur viktigt det blivit att hålla sig ständigt uppdaterad om vad alla andra gör.

En känd medieprofil sitter på lunchrestaurangen och sms:ar till sin Twitter-sida att han äter korv Stroganoff. Tusentals ”followers” tar del av den livsviktiga informationen, i realtid.

Ingen behöver sakna någon längre, nästan alla finns en Face­book-inloggning bort.

Samtidigt släpps det första albumet på åtta år med Bob hund och jag märker att jag gillar det så mycket inte minst är för att jag har hunnit glömma hur mycket jag bryr mig om bandet.

Förra plattan ”Stenåldern kan börja” var inget dåligt Bob hund-album, det märks inte minst när man lyssnar på skivan i dag.

Men efter ett 90-tal där den skånskstockholmska orkestern nästintill konstant hade bränt alla ljus i alla ändar och levererat skiva efter skiva, konsert efter konsert, med den mest förlösande, kreativa, känsloångande, ljusa, mörka, roliga, tankeväckande rockmusik som gick att få på svenska kändes ”Stenåldern kan börja” för första gången som ännu bara ett Bob hund-album.

De hade skämt bort oss så länge, vi hade börjat ta dem för givna.

Möjligen delade bandet den känslan, för de valde kort därefter att lägga Bob hund på hyllan och i stället satsa på sitt engelskspråkiga alter ego Bergman Rock.

När det nu kommer ett nytt album med Bob hund går det åter att lyssna på dem med nyfikna, hungriga öron. Och inse att saker har hänt.

Tonläget är lite lägre, lite?...?mognare. Vilket vid en första lyssning kan tolkas som ljummare, men där Bob hund tidigare ofta vann full pott på sin avväpnande direkthet smyger sig de här låtarna snarare på. De bygger mer på stämningar, Jonas Jonassons analoga synthpark får stor plats och i titellåten är titeln den enda textraden.

Thomas Öberg slungar fortfarande ur sig oemotståndliga titlar som ”Bli aldrig som oss bli värre!” men där under, bland texterna, ruvar nu ett större, mer påtagligt allvar. Det är fortfarande väldigt upplyftande att lyssna på Bob hund, det ger fortfarande hopp, men oron i magen känns lite oftare.

Även det är av godo, det adderar ännu en dimension till Bob hund, och ger dem ny legitimitet i en tid när det kanske inte känns självklart att fortsätta hoppa fem meter upp i luften.

Det är nog bra att låta sig bli saknad ibland.