Slö musik som behöver koffein

Bo Kaspers orkester

Hund (rock)

Zzzzzzz...

”Dunk”.

Helvete, mitt huvud träffade tangentbordet igen.

Skivan innehåller 11 spår, är drygt 46 minuter lång och... det är svårt att hålla sig vaken.

Jag måste stänka kallt vatten i ansiktet efter tre låtar. Och vid låt tio är det dags att koka en panna kaffe till. Det förklarar kanske hur sövande albumet ”Hund” är.

Det är ingen jycke som skäller och bråkar och bonkar ben och sniffar folk i skrevet.

Det är slö musik som skulle behöva koffein och snabba kolhydrater.

Visst är det glädjande att Bo Kaspers Orkester vågar utvecklas. Här överger gruppen sin framgångsrika blandning av radhusjazz och soul och satsar i stället på rak, mer urban rock. Och de är tillräckligt rutinerade för att musiken inte ska bli en usel förolämpning.

Men samtidigt är det svårt att se poängen med låtarnas nya inriktning. Den här rocken har Olle Ljungström, Kent och Lars Winnerbäck redan tagit patent på – med ett mycket bättre resultat.

Så vad är poängen med att utvecklas när ens särart och originalitet försvinner?

Avslutande ”Den enda som ser” är dock en vemodig revansch. Där bevisar Bo Kaspers att deras musik mår bäst när den får ligga sked med jazz och visor.

Men balladen kommer för sent.

Bästa spår - ”Den enda som ser”.

Markus Larsson