Vem kan matcha Neil Youngs ego?

Markus Larsson

Nöjesbladets musikredaktör Markus Larsson har recenserat ”Archives”

Den är här.

Neil Youngs legendariska ”Archives”.

Och vi har naturligtvis aldrig sett nåt liknande.

Alla som växte upp under rockhistoriens vinylperiod – den som tog vid strax efter att en apa i Afrika klättrade ner från trädet och ställde sig på fötterna – brukar ha en relation till Neil Young.

Hans inflytande är så stort att det knappt går att mäta. De flesta kan berätta om när, var och hur de upptäckte honom.

I mitt fall hade jag aldrig ägt över 40 Neil Young-album och bootlegs i dag om det inte vore för min mamma. Hon jobbade på Apoteket och mot slutet av 80-talet skulle hon åka till Stockholm på kurs. Mamma frågade om hon skulle köpa nåt till mig – det var ju inte varje dag som en Kirunabo reste till Den Stora Hufvudstaden.

Jag tänkte efter ett tag och skrev sedan ner noggranna instruktioner på ett papper. Först ville jag att hon skulle leta upp den omtalade och numera nedlagda Mega Skivakademien vid Sergels torg, som på den tiden skröt om att det var en av Europas största skivbutiker. Sen lade jag till fyra viktiga albumtitlar som just väckt mitt intresse:

”Neil Young”, ”Everybody knows this is nowhere”, ”After the goldrush” och ”Harvest”. Jag strök också under namnet Neil Young med minst fyra, tjocka streck. Sen höll jag tummarna.

Min mor hittade allihop.

När hon kom hem slet jag åt mig cd-skivorna, sprang upp på mitt rum och försökte bestämma mig för vilket album jag skulle lyssna på först. Omslagen fick bestämma. Av Neil Youngs fyra första sololalbum verkade ”After the goldrush” definitivt ha en mer laddad mystik än de andra.

Första låten, ”Tell me why”, hann knappt börja innan jag var tvungen att sätta mig på arslet. Med en duns.

De akustiska gitarrerna var perfekta. Den ljusa stämsången kunde rimlitgtvis inte vara inspelad på samma planet som jag föddes. Melodin gjorde ont i hjärtat.

Redan då, när jag satt och gapade framför stereon, skrevs det en hel del om Neil Youngs hemliga projekt ”Archives”. Det skulle bli den ultimata arkivrensningen. Samlingsboxen skulle innehålla allt och lite till. Och ännu mer än så.

Länge verkade det som att ”Archives” skulle förbli en av rockhistoriens största myter. Den har skjutits upp och försenats otaliga gånger eftersom Neil Young väntat på att tekniken ska hinna ikapp hans visioner och idéer. Han hittade till slut det nödvändiga verktyget i formatet bluray. Den ultimata versionen av boxen kräver därför en bluray-spelare eller ett Playstation 3.

”Archives vol. 1” innehåller inte bara de första soloalbumen som min mamma köpte i Stockholm. Utan också i princip allt ”Shakey” gjorde med tidiga band som The Squires eller de epokgörande grupperna Buffalo Springfield och Crosby, Stills Nash & Young.

Låtarna presenteras i form av originalinspelningar, alternativa versioner, demos och liveupptagningar. Vissa är också hämtade från raspiga vinylsinglar. Två livealbum som tidigare getts ut i Youngs växande ”Performance”-serie – ”Live at Massey Hall 1971” och ”Live at the Fillmore East 1970” – ingår även i paketet.

Det finns inte så mycket att säga om själva musiken. Merparten hämtas från Neil Youngs glory days och kvalitén är ofta därefter historisk. Och med rätt anläggning håller ljudet en nästan orimligt hög klass.

Poängen med ”Archives vol.1” är annars formatet. Medan man lyssnar går det att kryssa fram bland mängder av menyer och extramaterial foton, tv- och radiointervjuer, brev, turnédatum, notblad, artiklar, anteckningar med mera, med mera, med mera. Det tar några dygn.

Det säger en del om Neil Youngs ego och tro på sin egen betydelse som människa och artist att han redan i början av sjuttiotalet anställde Joel Bernstein för att arkivera och dokumentera karriären.

Frågan är om ”Archives vol.1” blir en blåkopia för hur andra artister förpackar sin historia i framtiden. Vem har ett liknande material och tålamod? Van Morrison? Bruce Springsteen? Dylan? Rolling Stones? U2? Jag tvivlar.

Dessutom har Neil Youngs arbete med att göra ett digitalt konstverk om sig själv knappt börjat. ”Archives vol.1” är, precis som titeln antyder, bara den första volymen av en betydligt större rockencyklopedi.

”Archives” ger mig samma känsla som när jag satt i mitt pojkrum och lyssnade på ”Tell me why” för ungefär 20 år sen. Känslan av att uppleva nåt nytt, nåt som tar ens föreställningar om hur musik kan låta och presenteras i nackhåren och skakar.

Och det kommer tre boxar till.