Balladernas mästare

Håkan Steen

Ulf Lundell

Omaha (rock)

”Bäst jag drar på mig de gamla bo­ot­sen igen”, sjunger­ Ulf Lundell i låten ”Rik man”. Väl medveten om att den sortens rader är väldigt lätta att göra sig rolig över för alla som i förväg har bestämt sig för vilken sorts artist han är.

Den som gör sig besväret att de facto lyssna på Lundell vet att bilden förstås är betydligt mer komplex än så. Att det bortom ”jeansrockaren som sätter kvinnor på piedestal” även finns en smått unik tidsskildrare som känner livets villkor och har en sällsynt förmåga att förmedla hopp och tröst.

Det som man har kunnat kritisera Lundell för på senare tid är snarare den tidvisa bristen på engagemang och redigering, att han bara kör och bryr sig lite för lite om att han tar folks tid i anspråk.

Förra plattan, den gråmurriga bluesrockdubbeln ”Lazarus”, var ett praktexempel på just det.

Tre år senare kommer en platta som vill vara lika fokuserad, dynamisk och levande som den senaste, lysande turnén.

”Omaha” rymmer såväl typisk riffrock som ballader, rena popmoment, lite country och en låt som heter ”Pissväderspolska”. ”Spike”, om Lundells bortgångna hund, är ett roligt rakt av-svar på Neil Youngs ”Old King”, med banjo och allt.

Lundell faller bitvis in i bekanta spår, somliga ordflödande texter känns rivna direkt ur dagboken, som märkliga singeln ”Hitza hitz”.

Men när han sätter sig ned för att fånga upp var han befinner sig och vart han är på väg finns det all anledning att lyssna.

Fullvuxna ballader som ”Din tid är ute” är det bara Ulf Lundell som kan skriva i det här landet, och det är för dem vi verkligen behöver honom.

Bästa spår: ”Din tid är ute”.