One Direction fortsätter som om ingenting hade hänt

Per Magnusson

One Direction
FOUR

SYCO/Sony

POP Det är vanskligt att åldras och gå vidare som pojkband. I synnerhet när ens enkelspårighet är uttalad i själva bandnamnet. Hela konceptet bygger ju på pojkar i uppåtfrisyr som kliar sig på magen och säger ”Vi älskar köttbullar” i utbyte mot trånande ovationer.

Nu är One Direction bara mellan 20 och 22 och fortfarande på säkert avstånd från New Kids On The Blocks och Backstreet Boys fladdrande Dressman-kostymer, flyende hårfästen och nostalgiska paket-turnéer. Men vart tar man vägen efter tre album och stilbyte från uppknäppta preppy-pojkar till tatuerade rock-killar? Hur får man mellanstadiefansen att följa med upp i högstadiet utan att tappa dem i lågstadiet? Det är en knepig ekvation ämnad för skivbolagens väldammade konferensrum.

På det svåra fjärde albumet väljer One Direction att göra – ingenting. De fortsätter bara precis som om ingenting hade hänt. Och de gör de förmodligen alldeles rätt i. Med sina 46 miljoner sålda album på fyra år vore vilken förändring som helst som att bänka en Zlatan i toppform. ”FOUR” handlar om pianoschlager med extra allsång och massor av ”nananana”, ”yeah yeah”, ”alright” adderade för extra effekt. Det ären hjärtekrossande lyssning. Flickor och pojkar kommer att falla som små julgranar.

Ändå önskar jag att kvintettens definition av ”edgy” innebar mer än att låta som Bryan Adams ”Reckless” från 1984. Något säger mig att föräldrarna som står och trycker bakom mixerbordet på Ullevi i sommar kommer klappa händerna över huvudet till ”Where do broken hearts go”. I en passning till Sverige (”Stockholm syndrome”) gör 1D ett försök till tuffa Robyn-trummor. Resultatet: yxig västkustrock. De brådmogna britterna borde hälsa på hipster-klubben Under Bron nästa gång de är i Stockholm, i stället för att dricka te med lätt åldrande producenter.

Men så har pojkbandens uttryck - unga män sjunger så fint de kan tillsammans - också förändrats extremt lite sedan The Osmond Boys tog sina första stapplande steg i tidningen Okejs sidospalter. Det handlar om att skräddarsy drömmar för flick- och pojkrum världen över till melodier som sitter efter en lyssning. Har du någonsin legat på rygg i ett rum med rosa eller blå tapet, stirrat på en fläck i taket och känt förälskelsens första värkande extraslag vet du exakt vad jag menar.

BONUS

BÄSTA SPÅR: ”18”. ”I have loved you since we were 18 / Long before we both thought the same thing / A long way from the playground”.

LYSSNA OCKSÅ PÅ: N.K.O.T.B:s ”Step by step” från 1990. Innehåller brottarhits som titelspåret, ”Games” och – framför allt - ”Tonight”.

VISSTE DU ATT... kommande turnén ”On The Road Again Tour” har så vitt skilda destinationer som Kapstaden och Dubai. 23 juni står 1D på Ullevis scen.