The National
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-07
High violet (rock)
”Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.”
Det är visserligen få som gör det. Men Håkan Hellströms kanske allra vackraste textrad släpper aldrig taget.
Från ett storslaget bo i vänstra hjärnhalvan ylar den till då och då. Som en bitterljuv påminnelse om den befriande känslan i att vältra sig i olycklig kärlek i stället för att vända den ryggen.
Mitt under ”Sorrow” på The Nationals femte album vill den ha uppmärksamhet igen, ”Brännö serenad”-kniven. Vrida runt nåt varv. Mörkt och dystert mässar Matt Berninger om att vemodet hittade honom redan som ung, att sorgen är hans vän och, framför allt, att han inte är intresserad av att komma över sin förlorade kärlek.
Han blir förmodligen hellre ensam än lycklig med någon annan.
Låten sammanfattar också den Ohio-bildade kvintetten. The National har lyckats lura in det vackert dystra från det tidiga 00-talets alla sävliga popband, paketera om och lyfta som ett kreddigt indierockband. Precis när självömkandet
i spåren av Tindersticks, Red House Painters och Songs: Ohia stod oss upp i halsen.
Om förra ”Boxer” var homogen men krävde lyssning tar ”High violet” ännu längre tid att tränga in i. Den är mer komplex, stökar runt och breddar bandet. De brittiska ekona är tydligare och melodierna snårigare.
Men att ta dem för svagare är ett stort, stort misstag.
Bästa spår: ”Runaway”.
Joacim Persson