Helt fantastisk konsert - ibland

Markus Larsson recenserar Ryan Adams konsert

Ryan Adams

Plats: Annexet, Stockholm. Publik: Fullsatt. Längd: Långt, mycket långt. Bäst: The Band-versionen av "Oh my sweet Carolina". Sämst: Ordet "fokuserat" finns inte på kartan. Fråga: Vad gör pappfigurerna av Chewbacca och Darth Vader på scen?

Ryan Adams lovade att vara "loud as fuck".

Löftet infrias, ibland.

Och konserten är fantastisk, ibland.

helskärm

På scen är Ryan Adams som en historiebok om rock. I 25 band.

Han skulle behöva en stenhård redigerare som tog bort onödiga låtar, trista gitarrjam som vägrar ta slut, stenade och intetsägande mellansnack, slarviga partier och så vidare.

Framför allt hade den här countrysoul-punkaren från North Carolina behövt få lära sig att sätta punkt.

Undertecknad var tvungen att gå före covern av "Brown sugar" och det kan mycket väl hända att giget pågår ännu.

Jag vet att de förvirrade kasten mellan högt och lågt, gitarrlarm och akustisk ömhet, trams och blixtrande attack kommer på köpet i fallet Ryan Adams.

Men han verkar inte vara kapabel till att någonsin göra en helgjuten spelning som lever upp till hans mästerliga musik.

Om det sedan beror på arrogans, hybris, ointresse eller oförmåga är svårt att svara på.

När de högljudda delarna är som bäst - i inledande "The rescue blues", "Firecracker" och "Answering bell" - låter Ryan och kompbandet The Sweetheart Revolution som ett eldfängt Replacements som just sparkat ut The E Street Band från ett bilgarage i Memphis.

När det är som sämst ("Nobody girl"), tja, då börjar nästan väggarna att snarka.

Och det spelar ingen roll att samtliga ballader är plågsamt vackra. Inte när resten av kavalkaden, där bland annat Gram Parsons "Ooh Las Vegas" ingår, är alldeles för splittrad, för lång och " för mycket.

Men vad kan man egentligen vänta sig?

Mannen tillägnar ju en låt till Astrid Lindgren.

Det är bara det att han kallar henne för Ingrid...

Markus Larsson