Makalöst bra Bruce

Markus Larsson

helskärm

Nej.

Helheten når inte upp till 2000-talets största konserter på Ullevi.

Men bitvis är Springsteens tredje kväll i Stockholm naturligtvis helt fucking makalös.

helskärm

Titta på bilden.

Så ser det ut. Så ska det se ut.

Det är en Bruce Springsteen som håller på att spränga hjärtat. Av inlevelse och engagemang och ett kokhett jävlaranamma som han fortfarande är ensam om.

Och den sidan av honom märks redan i första låten. Nils Lofgren hinner knappt spela färdigt ”Idas sommarvisa” innan Bruce inleder ”No surrender” genom att gnugga och pressa gitarrsträngarna mot mikrofonstativet. Missljuden får öronen att packa ihop och gå hem.

Just det signalerar att E Street Band tänker leverera en föreställning utan hasighetsbegränsningar. De kommer att göra en maximal show som spränger blodådror och artärer och som får vuxna människor att både gråta eller fuldansa täckjackorna av sig.

Präglas av adrenalin

Om den första kvällen regnade bort och den andra gick ut på att sjunga allsång så präglas finalen av adrenalin.

Jag vill klippa ut flera stunder och klistra in dem i en minnesbok som heter:

”Det här var tammefan bland det jävligaste och bästa jag sett.”

Först och främst – ”Fade away”. Jag kan i skrivande stund inte minnas när Springsteen sist trollade fram den fabulösa nattballaden tillsammans med E Street Band. Såvitt jag vet har det inte hänt ofta sen ”The river”-turnén slutade 1981.

Skakar arenan

I några minuter återvänder Springsteen till den febriga dramaturgi som en gång i tiden adlade honom till The Boss. Han väver in en lång monolog om relationer – de där som sakta vittrar sönder och försvinner utan att man egentligen förstår varför – innan han leder in bandet i en soultappning som skakar hela arenan.

Och sen... versionen av ”Jungleland”. Från att ha varit en trött och förbisedd bifigur i två kvällars tid så kliver Clarence Clemons fram till mitten av scenen och sätter det där solot. Inte helt prickfritt, men med en känsla och pondus som får den mäktiga rockoperan att fullständigt explodera.

I trancetillstånd

”Land of hope and dreams”, låten som resten av Springsteens gospelinspirerade 2000-tal utgår ifrån, måste också nämnas. Likaså den fantastiska covern på ”Mony mony”, där E Street Band återigen förvandlas till världens mest högljudda barband från The Jersey Shore.

Ja, i nästan samtliga extranummer försvinner Springsteen in i det där speciella trancetillståndet som han alltid gör när han vill spela skiten ur publiken och sig själv.

Sen kan jag bara förbanna Springsteens egen historia. Som helhetsupplevelse är konserten inte riktigt lika omtumlande och överraskande och oerhörd som vissa Ulleviuppvisningar.

Men jämfört med precis allt annat på den här nivån är stora delar från en annan värld.

En sista gång

Och när Springsteen, mitt i den monumentala glädjeyran ”Twist and shout”, signalerar till bandet att de ska trycka på en gång till, bara en sista gång till... Om det ögonblicket såldes som bostadsrätt skulle jag slåss med nävar, klor och knölpåk för att vinna budgivningen.

Jag vill bo kvar där i flera år.