Kort och mäktig debut

Frida Hyvönen fångar lyssnaren med träffsäkra formuleringar

Frida Hyvönen

Until death comes (Pop)

(Licking Fingers/Playground)

Det finns mycket man kan gilla med Frida Hyvönen. Just nu är det sättet på vilket hon sjunger ordet ”magic” i refrängen till låten ”When I was a serene teenaged child” som känns som det allra bästa på hela den här debuten.

”The feeling of power was intoxicating, magic”. En

liten böjning av a:et, väldigt elegant men samtidigt helt naturlig, som på något märkligt sätt ytterligare förstärker den redan förtrollande starka låten om en tonårig upptäckt av förhållandet mellan sex och makt.

Frida Hyvönen kommer från samma Robertsfors som Sahara Hotnights men bor i Stockholm och sjunger personliga sånger till spartanskt men mycket vackert piano.

Hon har tidigare hörts ihop med David Sandström och Marit Bergman, hon är första ”utomstående” artisten på The Concretes bolag Licking Fingers och hon är faktiskt bättre än det mesta just nu.

Det sägs att hon skriver sina sånger snabbt, vilket gör den här skivan än mer imponerande, då den är full av träffsäkra formuleringar och glasklara bilder. Det handlar om kärlek, vänskap, hat, saknad, tvivel och ambivalens.

Vissa drag av soul

De tio låtarna är förtjänstfullt korta – skivan är över på en knapp halvtimme – och Hyvönen fångar dem liksom i flykten.

Oftast bara med pianot och sin röst, men ibland bygger hon och medproducenten Jari Haapalainen – mannen som varit inblandad i princip alla riktigt bra skivor som kommit ut i Sverige de senaste åren – lika ledigt upp en 60-talsorkestrerad popdröm som ”Come another night”.

Namn som Laura Nyro och Carole King har redan nämnts i samband med Frida Hyvönen men även om det må vara till den traditionen av eftertänksam pianopop med drag av soul och folk som hon sällar sig finns det något helt eget i hennes sånger, i de ständiga växlingarna mellan varsamt plockande och hårt hamrande på tangenterna, mellan tårögt vemod och bitande humor, mellan bräckligt och stolt, vackert och fult.

Det finstilta märks

Ni hör det i den bitterljuva ”I drive my friend”, i den suggestiva balladen ”N.Y.” och i de oväntade vändningarna i ”The modern”.

Och det är ofta i det riktigt finstilta som det verkligen händer. Som när hon vågar låta en låt ta slut efter bara en och en halv minut. Eller böjer lite på ett a i en refräng.

Håkan Steen