Drömsk flickpop med mörka drag
Publicerad 2012-01-26
Lana Del Rey - Born to die
POP Ingen brydde sig om Elisabeth Grant när hon uppträdde under namnet Lizzy Grant.
Lizzy Grants debutalbum ”Lana Del Rey aka Lizzy Grant” från 2010 passerade obemärkt förbi innan det snabbt drogs in.
Men när Elisabeth tog det mer glamourösa artistnamnet Lana Del Rey växte uppmärksamheten lika mycket som hennes läppar.
I dag har videon till singeln ”Video games” visats över 20 miljoner gånger på Youtube. Och i dag är läpparna så stora att de skulle behöva en egen advokat. Lana verkar ibland behöva en försvarare mot den bloggmobb som, utifrån misstanken om skönhetsoperationer, avfärdar henne som fejkad skivbolagsprodukt. Musiken är, för den som orkat lyssna, värd mer respekt än så.
Elisabeth Grant växte upp i Lake Placid, en småstad med 3 000 invånare i delstaten New York. Men som Lana Del Ray sjunger hon om en annan och större och mer spännande värld som de flesta bara har upplevt på film och tv.
Musiken har kallats för ”Hollywood sadcore”. Texterna innehåller flera referenser till den amerikanska nöjesadeln – hotellet Chateau Marmont i Los Angeles, The Hamptons utanför New York och James Dean.
Lana Del Reys halvvakna röst svävar över långsamma och melankoliska arrangemang med stora stråkar. 50-talets svartvita noirfilmer flyter ihop med hiphopbeats från 2000-talet. Samtidigt har den söta flickpopen en drömsk, destruktiv och obehaglig undergångsstämning som påminner om David Lynchs filmer och Bret Easton Ellis romaner.
I senaste numret av musiktidningen Q gestaltar Lana Del Rey musiken perfekt genom att posera som en prinsessa med blod i ansiktet.
Och om fler spår hade varit lika starka som ”Video games” skulle ”Born to die” ha kunnat bli riktigt bra. Eller riktigt skrämmande.