Starka låtar - men det är för proggigt

DreamTheater

Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Många tusen. Längd: Över två timmar. Bäst: "Misunderstood" och "Pull me under". Sämst: De svävande solopartierna känns jobbiga ibland. Fråga: Är det meningen att det ska höras när James LaBrie spelar bongotrumma?

helskärm

Det är svårt med progg. De invigda älskar det och får aldrig nog av krångliga tekniska finesser och oändligt långa låtar.

Har man inte fattat poängen sitter man där och stirrar dumt på alla extatiska fans runt omkring. Som tur är har Dream Theater egenskaper som gör dem lätta att tycka om ändå, till exempel starka låtar och scennärvaro. Dessutom är det så klart fascinerande att se ett gäng så pass samspelta musiker gå loss. Trummisen Mike Portnoy får jobba hårt med knasiga takter och John Petrucci glänser på gitarren.

Ibland blir det för mycket proggande och man faller halvt i koma. Men eftersom det varvas med hårt riffande, snygga akustiska halvballader och annat trevligt så går det efter viss tvekan att svälja den biten också.

Johanna Strömqvist