Glöd under kalufserna

Håkan Steen

The dead weather

Horehound (rock)

Jack White verkar inte kunna låta bli att bilda nya band. White Stripes finns fortfarande, det pratas om ett nytt album från dem i slutet av året, och även The Raconteurs tycks ha för avsikt att göra mer musik. Ändå blåser White igång den ljusskyggt bluesrockiga”supergruppen” The Dead Weather ihop med sångerskan Alison Mosshart från The Kills, gitarristen Dean Fertita från Queens Of The Stoneage och basisten Jack Lawrence från The Raconteurs och The Greenhornes. White själv nöjer sig här med att vara trummis – det var så han började en gång – men ser till att ta rejält med plats ändå. Trummorna dundrar med ren John Bonham-kraft. Och det är även i övrigt väldigt mycket ett White-projekt. Helanalogt och spontan­inspelat i Whites nybyggda Sun/Motown-inspirerade skivfabrik ”– ett komplex med studio och skivbolagskontor på bekvämt avstånd från ett vinylpresseri – Third Man i Nashville.

Inspelningen har av Mosshart beskrivits som ”kul” och emellanåt är det här ännu en skiva som förmodligen var roligare att göra än den är att lyssna på, jammig och lös i konturerna och den blyinfattade versionen av Bob Dylans ”New pony” är knappast den definitiva. Men det händer att det glöder till av briljans under de svarta kalufserna. Inte minst i The Kills-coola öppningen ”60 feet tall”, Whites knasskeva Stranglers-reggae ”Cut like a buffalo” och den avslutande dröngospeln”Will there be enough water?”. Jack White säger att han inte prioriterar något av sina band mer än något annat. Han får gärna göra mer med The Dead Weather men nästa gång är det nog inte fel om de redigerar sig själva lite hårdare.

BÄSTA SPÅR: ”60 feet tall”.