Glasvegas får även de hippa att knyta näven
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-04
Innan Glasvegas går på scenen spelas naturligtvis några av världens bästa doo wop-singlar i högtalarna. Frankie Valli är bara en av de magiska 50-talsrösterna som får luften att glöda.
Det är därifrån som Glasgows främsta rockexport sen Lloyd Cole kommer ifrån. Gruppen försöker alltid att mura in sin distanslösa kärlek till rockmusikens mest ursprungliga och kristallklara popmelodier i sina gitarrväggar.
Kollektiv knytnäve
Att Glasvegas dessutom får hundratals hippa ungdomar mellan 16 och 35 nere på ståplats att bilda en kollektiv knytnäve och sjunga om socialarbetare är kanske den enskilt viktigaste anledningen att älska dem. Särskilt med tanke på den hopplösa och ignoranta dyrkan av lyx och nihilism som hittills har präglat 00-talet.
Glasvegas gör också en mäktig version av ”Flowers & football tops” där ”You are my sunshine”-partiet dras ut till bristningsgränsen. De gör en ”Go square go” som får folk att sjunga låtens refräng ända tills extranumren börjar. De gör ”Be my baby” ...
Allan ser lycklig ut
Och ingen utstrålar en större passion än den magnifike sångaren James Allan. Efter konsertens sista låt, ”Daddy’s gone”, stannar Allan kvar i flera minuter efter att resten av bandet gått av.
James Allan ser både lycklig och förvånad ut av publikens dånande och reservationslösa hyllningar. Han slår sig på bröstet och pekar på oss. Det är ett talande tecken.
I drygt 60 minuter känns det som att han och musiken och publiken delar samma hjärta.